KRIK Videoblogg Julspecial!

Identitet

Jag tänkte bygga vidare på mitt förra blogginlägg litegrann. Det handlade om massa tragiska saker som hänt under hösten, med fokus på fotbollen under en dag i november. Erik Niva, vars blogginlägg jag utgick ifrån, spinner vidare på ämnet i detta inlägg.

Det utgår från ett mail som Niva fått, och handlar om att idrotta (i detta fall spela fotboll) utan att "nå hela vägen fram". Det talas om en risk att "skicka sin tid och energi rätt ner i en återvändsgränd" och att idrotten, även om den ger sammanhang, gemenskap och god hälsa, "sätter ramar för den personliga utvecklingen som är svåra att bryta sig ur".

I mailet står det bland annat:

"Idag tränas det så enormt mycket även i lägre divisioner att du egentligen inte har tid att skaffa dig någon annan identitet."

Och lite senare:

"Vem är jag om jag inte är igenkänd som fotbollsspelare, även om det inte var på högsta nivå? En känsla kryper fram av att jag inte är någon eller något utan fotboll.

Jag kan absolut förstå tanken och känslan. Att lägga ned stor del av sin tid och energi på att idrotta och sedan ändå inte nå dit man vill kan givetvis kännas som en stor förlust. Man lever bara en gång (förlåt klyschan) och vill naturligtvis använda sin tid på bästa sätt.

Däremot känner jag inte igen mig lika mycket i det identitetsproblem som beskrivs, och som är själva essänsen och kopplingen till det tidigare ämnet. Visserligen identifierar jag mig som friidrottare, och kan tänka tanken "vad ska jag göra istället?" när jag funderar på "livet efter friidrotten".

Samtidigt har jag också en stark identitet som kristen, vilket gör att jag inte bara identifierar mig som friidrottare. Det ger mig både perspektiv på tillvaron och en trygghet både i mitt friidrottande och i "mitt övriga liv". Och det är naturligtvis oerhört viktigt att inte bara "vara idrottaren" utan förstå sitt värde och ha en stark identitet utanför idrotten.

Alla männsikor är verkligen lika mycket värda, alldeles oavsett vad man presterar inom idrotten eller någon annanstans.

Jag tror att det är oerhört farligt när en person "blir sin idrottsprestation". För någon gång kommer en skada eller formsvacka, inom idrotten eller i övriga livet, och då gäller det att stå på en stadig grund. Den har jag hittat i Jesus.

"Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom, med rot och grund i honom" Kol 2:6-7.

/Tomas

KRIK Videblog #6

Ps 62:8

"Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa."
                       

/Therése

KRIK Videoblogg #5

KRIK Videoblogg #4

Vad händer?

Rubriken är inte bara två kroppsdelar utan också en känsla jag och troligtvis många med mig kan få då och då. På nåt sätt känns det som att världen blir mer och mer tragisk för varje dag som går. Kanske är det bara min känsla av att det varit sjukt mycket på slutet, inte minst inom idrotten som jag ju håller så kär? Kanske är det bara jag som plötsligt fått upp ögonen för allt tragiskt som sker?

Fotboll är, vid sidan av friidrotten, min absoluta favoritsport, och bara där har det hänt väldigt mycket på sista tiden. Den enda blogg jag egentligen följer, förutom den här såklart, skrivs av fotbollsjournalisterna Simon Bank och Erik Niva, och den senare skrev i söndags ett inlägg med titeln ”The State We’re In”. Läs det! 

Tänk att så mycket ont kan ske bara inom fotbollen på 24 timmar.

Niva avslutar med orden: ”Fotbollen av idag. Världen av idag. Väck mig.”

Ibland känns jordelivet som en mardröm. Då är det skönt veta att vi, när detta livet tar slut, har chansen att bli uppväckta till ett nytt och bättre liv, utan ondska, av Jesus Kristus.

Oavsett om det faktiskt blir värre och värre, eller om det bara känns så, är det grymt skönt att ha Jesus i allt detta. För kristna är det ingen konstig tanke att det skulle bli värre och värre här på jorden. Det pågår en strid, och det finns en ond makt som också verkar. Men vetskapen att det goda kommer att segra och att det finns ett liv efter döden är ovärderlig. Dessa löften får vi i bibeln. Jesus kom för att rädda oss. Så här beskriver Paulus honom i ett av sina brev i Bibeln:

”Jesus Kristus, som offrade sig för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och faders vilja.” – Gal 1:4

Men inte ens detta kan ta bort sorgen för de drabbade. Och när nu någon som jag, som inte har någon som helst personlig relation till någon av de drabbade, kan känna starkt medlidande och sorg över allt sorgligt som händer, och nu menar jag inte bara specifikt de fotbollsrelaterade saker som nämnts i Nivas blogginlägg, utan också allt annat som varit, hur känner sig då inte alla personligt drabbade?

Vi får försöka finna tröst i det som väntar. Det som Johannes får se och som finns beskrivet i Bibelns allra sista bok:

"Jag såg en ny himmel och en ny jord” – Upp 21:1

/Tomas

KRIK Videoblogg #3

Fler kanelbullar åt folket

Härom veckan åkta jag tåg mellan Karlstad och Stockholm. Det händer ganska ofta eftersom jag är uppvuxen i Uppsala och därmed har mina föräldrar där - vilka är trevliga att hälsa på. Jag tänkte bara berätta om hur denna tågresa blev väldigt speciell tack vare en kanelbulle.

Det var så att jag under veckan hade bakat kanelbullar och tänkte att det kunde vara smaskigt att ha med sig på tågresan. Istället för att ta med mig en bulle till mig själv, tog jag med mig två bullar - till mig själv. Väl på tåget blir jag sugen på dessa bullar och går för att hämta dem. När jag inser att jag tagit två bullar till mig själv  känner jag mig lite dålig och tänker - Näe, jag ger en av mina bullar till min tåggranne.

Min tåggranne var en tjej som var några år äldre än jag. Vi hade inte sagt ett ord till varandra. Jag frågar henne om hon möjligtvis vill ha en av mina kanelbullar och hon tackar ja. Kanelbullen var äkta men ändå symbolisk på ett sätt eftersom det var samtalet som den ledde till som var det riktigt roliga. Vi pratade konstant i kanske 2.5 timme, dvs resten av resan. Det visade sig att även om var troende (!) och hon kunde dessutom sticka vantar.

Jag fick inte bara en ny tåg-vän under denna resa. Jag fick dessutom inspiration till att börja sticka vilket jag nu också har gjort under hösten (perfekta julklappar). Men allra mest insåg jag hur mycket det kan göra att dela med sig av något man själv har - bara för att det är trevligt och för att vi uppmanas och utmanas av Bibeln att vara givmilda och ge med glädje (2 Kor 9:7).
Fler kanelbullar åt folket!

/Elina

KRIK Videoblogg #2

KRIK Videoblogg #1

Allhelgonaläger 2011

Så var det då dags för det (någon gång) omtalade Allhelgonalägret på Sandvikegården strax utanför Arvika, i  Värmlandsskogarna. Vi var såklart ett gäng från KRIK Karlstad där och jag (Elina) och Therése var även delaktiga som ledare. Vi höll i ett 4 timmar långt seminarium – Allhelgona Active som i huvudsak bestod av två saker - Idrott och Gud!

Lägret blev otroligt lyckat med mycket glädje i både Gud och idrott. På Active ägnade vi oss bland annat åt att svettas tillsammans och "klämma och känna" på varandra genom olika samarbetsövningar. Vi spelade också basket, fotboll och innebandy och hade en andakt med lite fika till. 

 

Nu kanske ni tror att det här var allt som hände - men nej! Där tar du fel. Det var nämligen så att avslutningsvis , på söndag morgon, var det dags för det KRIK-löp vi gemensamt i KRIK Karlstad anordnade till förmån för KRIK och BIAL (Barn I Alla Länder) och det missionsarbete som båda dessa står för. Till Guds ära sprang ett gäng glada tjejer och killar ihop ca 7500kr. Häftigt!

Något av det jag tyckte var roligast med lägret, förutom all undervisning, kvällsmöten och snacken kring matborden, var att jag tyckte att det märktes att ett år passerat för KRIKs räkning. Inte så att jag inte har åldrats (absolut inte), men namnet KRIK var mycket mer etablerat (till skillnad från mitt) bland de ungdomar som var på årets läger, jämfört med de som var på förra årets läger. Detta är ett levande bevis för att KRIKs satsningar verkligen märks och syns. Folk blev medlemmar, köpte KRIK-kläder (någon innan han blev medlem), talade om att starta nya lokalavdelningar eller gå med i någon av de redan befintliga. Det är roligt att se att KRIK väcker ett större och större engagemang hos allt fler människor och går famåt runtomkring i vårt avlånga land.

Troligtvis blir det ett läger för oss även nästa år och det taggar vi för redan nu! 

Bra Reportage Expressen!

Sportexpressen har börjat fatta att tro och idrott kan höra ihop och har i veckan gjort ett reportage med det uttalade kristna klubblaget Livets Ords IF. Jag har själv mycket goda relationer till vännera i LO och har varit o hållt i några träningar åt dom och försökt inspirera med det lilla jag kan. Jag är en av dom som är väldigt imponerad över att det går att bygga ett framgångsrikt tävlingslag (med allt var det innebär) på kristen grund.

Läs reportaget här: http://www.expressen.se/sport/1.2614022/livets-ords-if-ber-till-gud-fore-varje-match

Dagens flagga går till LOIF, även om min storebror Jonas blir 33 idag (en korsfästande ålder).

Torsdags inlägg - Denna gång på en söndag!

Hej på er!
Detta blir mitt första bidrag till vår nya fräscha Krikblogg. Tyvärr har dels massor av plugg och massor av gött läger bidragit till att detta når etern för idag, söndag. Have mercy...

Jag heter Johan Andersson och har haft den stora förmånen att mer eller mindre varje onsdagskväll sedan tre år tillbaka ha lägenheten full av samtal, bön och sång tillsammans med människor som på många sätt delar ett liv som liknar mitt. Vår KRIK-grupp betyder oerhört mycket för mig!

Min bakgrund som kristen idrottare börjar tidigt. När jag som sex-/sjuåring får boken "Sportåret 1995" av mina föräldrar känner jag mitt i läsningen att det tar tag inom mig. (Visst är det märkligt hur man kommer ihåg vissa tidiga minnen från sin barndom? Det är så mycket som är helt svart, och sedan dessa så tydliga bilder - som det vore igår.) Där står det om trestegshopparen Jonathan Edwards och det som grep mig var avsnittet om hans tro! Det stod (eller står, jag har boken kvar än idag) att Jonathan varit kristen sedan barnsben och att hans pappa var pastor. Jag som liten unge blev helt till mig över faktumet att en av världens bästa idrottare hade en pappa som var pastor - Precis som jag! Sedan den dagen var jag trestegshoppare och spenderade varje ledig stund ute på vår gräsmatta hoppandes tre, gradvis längre och längre, hopp ner i den lilla 1x1 meter sandlådan som var gömd under en lucka i altanen. Varje hopp skrevs upp och det var ett ständigt jagande av personliga rekord och jag misstänker att jag lekte att jag var Jonathan som slog världsrekord, någon gång var jag även svenske längdhopperskan Erica Johansson...

Jag växte alltså upp i ett kristet hem. Min pappa är pastor och min mamma missionärsbarn uppvuxen i Burundi, ett litet men mycket vackert land i centrala Afrika. Man kan lugnt säga att jag så att säga fått min tro med "modersmjölken". Det gav mig en oerhört nära barnatro som sedan dess gradvis "vuxit" och utvecklats på olika sätt.

Idrotten blev "arenan" efter kyrkan som jag på många sätt växt upp inom. När min pappa slutade som pastor och vi bytte församling blev det väldigt svårt för mig att känna att jag passade in igen. Jag behöll dock min tro och min relation med Jesus utvecklades vidare, när jag var 15 år beslutade jag att döpa mig. Som 16 åring valde jag att flytta till Karlstad och börja friidrottsgymnasiet. Ursprungligen är jag från Upplands Väsby norr om Stockholm och det blev en stor omställning för mig. Det innebar många saker som till exempel att ansvar som städning, tvättning, matlagning osv blev en vardag. Bland annat innebar också flytten att det var höjdhoppsträning på söndag morgon klockan 10.00. För mig fick detta konsekvensen att jag ännu mindre hittade hem i någon församling...

Så pågick det under min gymnasietid: träning, träning och tävling. Men under sommaren efter jag tagit studenten 2008 hade jag fått nog av livet som satsande idrottare. För att göra en lång historia kort så kände jag att min personlighet och min önskan att leva för Gud inte gick ihop med mitt idrottande. Jag var den typen som stängde in mig oerhört i mig själv för att hitta fokus och samla kraft. Jag gick på sätt och vis in i en roll där jag ständigt "pushade" mig framåt. För mig funkade inte detta, jag trivdes helt enkelt inte med den rollen. Jag hade länge burit på en längtan att min idrott kunde få betyda mer för andra människor - men jag kände mig inte på rätt plats. Många får ihop det här med elitsatsande idrott och ett helhjärtat kristet liv och jag blir så imponerad och inspirerad av det! Jag är helt övertygad om att det kan vara ett fantastiskt sätt att ära Gud på, men för mig blev det för svårt.

Jag valde istället att följa en dröm jag burit med mig sedan barnsben - Att bli tränare. Jag tänkte att jag kan använda all den tid och energi jag tidigare riktat på mig själ på andra istället. Jag antog rollen som tränare och gick in för den på samma sätt som jag tidigare gjort med mitt egna idrottande. Mitt livs bästa idrottsliga beslut var gjort...

Ungefär ett halvår senare på en släktträff kommer jag och min farbror in på kombinationen av idrott och tro som i takt med mitt idrottsliga ledarskap vuxit sig till en djup passion inom mig. Han berättade för mig om en kristen idrotts organisation som haft en lavinartad utveckling i Norge och nu kommit till Sverige. KRIK hette organisationen och han talade så varmt om den och nu, ett par år senare, sitter jag här och skriver en text att lägga upp på vår lokalavdelnings KRIK-blogg - Häftigt!

För mig har KRIK betytt oerhört. Men inte framför allt tack vare fantastiska läger, event och ledare. KRIK betyder mycket i mitt liv tack vare budskapet som KRIK förmedlar. En relation med Jesus i och genom idrotten! I min erfarenhet är det få fenomen som griper människor så djupt och som har en sådan kraft till gemenskap som idrott och Jesus. Att kombinera dessa två är enkelt uttryck "Simply the best" för mig.

Min dröm och vilja är att kämpa för KRIKs fortsatte arbete med att växa och på så sätt sprida Jesu budskap inom idrottens svettiga lokaler. Jag önskar att färre och färre människor i dagens Sverige tvingas välja mellan kyrkan och träningen, såsom jag många gånger gjort.

Tack KRIK!
Tack, Tack, Tack Jesus!!!


Vi hörs!

/Johan

Höstens höjdpunkt!

Hej igen alla som trotsar den lite svajiga uppdaterings-frekvensen och läser detta.

Det beror ju på olika faktorer att man inte kommer sig loss för att skriva inlägg, ibland är det helt enkelt för att man har för mycket annat kul att stå i... Så har det verkligen varit på sistone för mig. Jobba med KRIK i Sverige, vara spelande tränare i FBC Uppsala, gift med en fantastisk fru och ha besök 6 helger i rad av familj och vänner är verkligen som en dröm, sjukt kul, och det tar tid! :)

Nu i helgen var jag tvungen att stå över vår hemmamatch mot Balrog. Det tog emot enormt mycket, men jag hade detta klart för mig redan innan säsongen att jag faktiskt var tvungen att prioritera KRIKs 30 års jubileum i Norge. Det är ändå KRIK jag jobbar med 100% och detta var förmodligen den fetaste kvällen i KRIKs historia. Slutsålt, 1400 pers i Oslos konserthus och ett helt magisk, maxat full- o stjärnspäckat program, proffsigt o KRIKigt ut i fingespetsarna. Kan man missa den? Nej.

Det är detta jag jobbar med, eller emot rättare sagt... :)

Samtidigt, under lördagseftermiddagen så går mitt lag FBC och storklassar det forna mästar- och monsterlaget Balrog med 8-3 efter en heroisk insats. Vi har några unga killar i laget som bara blir bättre och bättre för varje match som går och redan nu visar att de kan vara med och leda laget framåt. Helt otroligt kul och jag kan ju säga att det släppte en hel del i nervositet för mig efter jag såg på mobilen att det skulle gå vägen, puuh!!... Om laget förlorar när an själv är borta känner man sig som den värsta medspelaren, men när dom vinner så känns det ju helt okej. :)

Här var jag med och bockade på scenen. Samtidigt bockade jag för mitt FBC som samtidigt vann med 8-3 mot Balrog!

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om KRIKs famgångssaga i Norge. (Faktum är att en KRIKare i Norge fick skriva sin Master-uppsats på universitetet om KRIK nu 2011)... Jag är tyvärr helt säker på att ni som inte var där i helgen omöjligt kan förstå vad som hände. Hur stort och bra det var, även om ni vill. Det stör mig, eftersom det tar då lite längre tid för alla svenskar att bli smittade av den otroliga KRIK-visionen. Den går inte bara att berätta ut, utan den måste upplevas.

Men samtidigt så vet alla vi, 11 svensk-KRIKare som var där, vad det är vi vill jobba emot i Sverige. Vi vill nå hit! Ska det ta 30 år så okej, det är värt det!

Torsdagsinlägg - på en torsdag

Nej, man behöver inte tycka att det är särskilt märkvärdigt att skriva ett torsdagsinlägg på en torsdag, men ibland är det svårt att få ihop vardagen så som man har tänkt sig. Tiden flyr lite hit och dit och man tänker att man hann med ungefär 2 av de där 8 småsakerna som egentligen inte skulle ta någon tid alls. Jippie!

Även om jag själv är dålig på att följa det jag nu kommer skriva så kan jag ändå se poängen och sanningen bakom det: Varför inte stanna upp och faktiskt vara glad över det man hinner med att göra, det man faktiskt gör, istället för att hålla på att oja sig över alla saker man inte hinner med? - Lättare sagt än gjort, helt klart!

En ganska så glad tjej.

Jag som skriver detta heter Elina Palmquist, är 20 år gammal och är en av de som tillhör lokalavdelningen i Karlstad. Ni har stött på mig en gång tidigare i bloggen, men woallah - här är jag nu igen. Jag håller också, och inte så överaskande kanske, på med friidrott. Mina grenar har kommit att bli sprint - 100m/200m och kort häck - 100mh. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år för att börja på friidrottsgymnasiet i Karlstad och här är jag nu (igen). Under mitt andra år på gymnasiet blev jag också så kallat kristen. Jag fick en personlig tro på Jesus och valde att lämna det jag tidigare tagit för sant för att nu leva efter det jag upptäckt som verkligt sant!


Min start på hösten har varit minst sagt annorlunda gentemot hur den brukar te sig. Jag beslutade mig nämligen i våras för att gå en Bibelskola under min säsongsvila. När friidrottssäsongen tar slut där någonstans i slutet av augusti påbörjas en för en friidrottare lång och härlig (emellanåt rastlös) vila på omkring 3-4 veckor. Allt började med att jag under en google-tur skrev in ordet Bibelskola i sökmotorn. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra till hösten men hade funderat på att gå en bibelskola någon gång när det också passade med friidrotten, vilket jag själv tänkte inte var nu, eftersom det är rent omöjligt att göra en elitsatsning och samtidigt ha ett uppehåll på ett halvår - år. Trots det sökte jag nu alltså på vad det fanns för alternativa bibelskolor runtom i landet och så vitt jag minns det fastnade mina ögon direkt på en länk till Götabros Bibelskolor där det stod - 4 veckors Bibelskola Ichtus. "Hmm..." tänkte jag för mig själv. "Undrar just vilka 4 veckor det kan vara. Det skulle ju vara rätt passande om de infann sig i september månad" - alltså under vilan. Ett ofantligt smidigt klick senare kunde jag läsa att Bibelskolan Ichtus faktiskt skulle äga rum under ingen mindre än September månad och jag bestämde mig redan samma dag för att söka.

Så där hamnade jag och jag kan inte annat än tacka Gud för att han verkligen har omsorg om oss barn. Han visste om både min längtan att gå en Bibelskola och att träna friidrott, och återigen fick jag mig det bevisat för mig att det inte behöver finnas någon krock däremellan.

Tiden på Bibelskolan var fantastisk! I en skön blandning av nya härliga människor, undervisning om alltifrån GT till kvinnans tjänst i församlingen till självbild, massa fika och kvällsgudstjänster fick jag lära mig oändligt mycket, bl.a. om att lyssna till Gud och hur befriande det är att starta dagen med en personlig andakt. Jag upplever att jag har under den här månaden kommit närmre Gud i vår relation. Det är ju som med alla relationer - man måste ta sig tid och faktiskt umgås för att växa tillsammans.

En hel del fotboll blev det också, numera är planen inte
lika grön, utan geggigt lerbrun. Lite överanvänd kanske?

Nu har hösten dragit igång på riktigt - och jag är laddad med energi och kraft inför de utmaningar den har att erbjuda mig! Det jag kanske som mest bär med mig från tiden på Götabro är att jag numera börjar morgonen med en mer seriös personlig andakt där jag går upp tidigare för att starta dagen tillsammans med Gud. Något som jag också jobbar mycket med nu är att jag försöker lysa på saker och ting med ett mer positivt ljus.

Livet handlar mycket om hur man väljer att förhålla sig till olika saker. Ett sätt att tänka - som jag skrev i början kan jag välja att se det jag inte hinner med att göra, eller att se och glädjas över det jag faktiskt gör. Under gårdagens bönegrupp pratade vi lite om bibelordet Thess 5:16-18: "Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus."

Detta handlar för mig mycket om just ett förhållningssätt i livet. Vi uppmanas att känna glädje - en glädje i Gud, att sändigt be - att göra sitt liv till en lovsång och helt enkelt vandra tillsammans med Gud i allt man företar sig, och att tacka Gud, alltid - även när det är mycket som är skit. Man kommer inte alltid lyckas uppnå de mål man sätter upp för sig själv, jag kommer glömma att jag skrivit just detta, men om man någon gång undrar hur man bör leva sitt liv så kan det nog vara en god idé att gå tillbaka till detta bibelord och påminna sig. Jag tänker också, för att fortsätta min positiva sprial att Guds nåd är otroligt mycket större än våra misstag. det finns dagar då livet är som en solstråle och jag  kan tacka Gud för allt som är så fantastiskt, men det finns också dagar som är betydligt tyngre. Men vart vänder jag mig dessa dagar? Vänder jag mig bort från Gud eller vänder jag mig tillbaka till Honom som är alltings början och alltings slut och ber om hjälp?

Massor av kramar!

/ Elina

Vi hör ihop!

Hallå allihop!

Jag heter Johan Olsson och är den fjärde av KRIK- Karlstads medlemmar som skriver i denna nystartade blogg som hade premiär i september. Det känns verkligen gött att av KRIK få förtroendet att starta en blogg så här tillsammans med sina vänner.

Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv.  Jag heter Johan Olsson och är 19 år, men fyller 20 i november och lämnar snart tonåren bakom mig. Därför är jag allra yngst i gruppen, dock bara med några månaders marginal. Jag valde direkt efter gymnasiet och studenten att börja plugga på Universitetet i Karlstad. Där har jag ganska nyss börjat mitt andra år på lärarutbildning, där jag läser till lärare för grundskolan. På fritiden blir det mycket friidrottsträning och där 200m och framförallt 100m är det grenarna jag ägnar mig åt. Tyvärr är jag just nu skadad och kan förhoppningsvis så snart som möjligt komma tillbaka till att springa snabbt utan att ha ont och kunna göra det man verkligen älskar.

100m lopp från 2007, jag springer i svarta linnet

Min kristna bakgrund har jag fått med mig av min släkt och min familj och ända sedan jag var liten gick vi på gudstjänster i Missionskyrkan. På den tiden var det inte precis bibelläsningen eller det pastorn sade det aldrig mest intressanta. Detta var istället fikat, pingisbordet i källaren och kuddrummet som lockade mig och min bror allra mest. Eftersom det inte fanns något nät, fick vi helt enkelt ta det vi hade, nämligen ett gäng biblar och det fungerade oväntat bra för dem som undrar!

Från att jag gick i kyrkan med föräldrarna sen barnsben har jag haft med mig Gud och brukade be Gud som haver barnen kär på kvällarna. Både Gud och bönerna började dock svalna och suddas ut ju äldre jag blev och efter konfirmationen försvann detta nästan helt ur min vardag och jag bad mest av vana. Jag trodde väl under den här tonårsperioden fortfarande på Gud, men det var inget jag varken levde efter eller tänkte på. Jag ville sällan gå på gudstjänster eller på tonår, som var ett slags ungdomsmöte på kvällarna där vi bad och hade olika lekar tillsammans och detta gjorde att jag inte fick några kristna förebilder eller fick förnyat intresse av att följa Gud och den kristna tron.

Någonstans 2008, 2009 fick jag reda på att det startades en slags bönegrupp i Karlstad med några friidrottare. På den här tiden var jag någorlunda bekant med några friidrottare som var med, men kände dem inte jättebra. Min storebror ville och gick med i denna bönegrupp och försökte också få med mig till gruppen. Jag var lite tveksam och lite orolig för vad det var man gjorde i denna grupp. Jag var ju inte jättekristen och jag fick reda på att de skulle be tillsammans vilket för mig då verkade lite läskigt och inget jag gjort tidigare. Jag funderade länge på om jag verkligen ville vara med eller inte och jag har inte direkt ångrat att jag tog beslutet att hänga på!

Förutom att få kristna förebilder och kompisar så lärde man sig otroligt mycket det första året jag var med. Vi såg på olika kristna videor, läste i bibeln, bad tillsammans, sjöng tillsammans och bara pratade. Snabbt fick vi en väldigt härlig gemenskap vilket också stärks ytterligare då vi varit på ett antal kristna läger tillsammans.

Apropå läger så var detta något jag inte varit på sedan konfirmationen och där jag lärde mig en massa saker jag inte vetat om förut. Att Jesus död faktiskt betydde något mer än vad jag förstått tidigare. Att GT och NT hängde ihop på ett fantastiskt sätt och så vidare. Detta kändes som en otrolig inspiration och dessutom fick jag höra om fantastiska berättelser där lägerdeltagare berättade om sin tro och om speciella händelser ur deras liv. Jag fick höra vanligt folk som genom bön blivit friska ifrån sjukdomar eller från smärta, vilket var något helt fantastiskt.

Jag fick med mig välbehövlig bibelkunskap och som helhet blev lägret ett startskott för min kristna tro på allvar. Jag kände att kristna tron var så mycket viktigare än vad jag tidigare hade förstått den. Jag kände att jag ville ha mer att göra med Gud i mitt liv och upplevde att jag verkligen var glad av att ha fått den här insikten genom lägret.

Idag är framförallt den kristna tron en otrolig trygghet och glädje och jag har fått någonting jag saknade innan. Att få känna att du har någon med dig hela tiden känns underbart och att dela gemenskapen med Gud i vår KRIK- grupp är sjukt roligt och givande.

Förutom att jag tränar friidrott på fritiden har jag aldrig tappat mitt stora och breda sportintresse. Det började med bandy på gatan, till staffet runt kvarteret, till förstörd gräsmatta på baksidan och så vidare. Nu är det mera att se på sport än springa på gatan och spela bandy, men dock står intresset kvar. Det som förenar KRIK är ju dels att alla brinner får att idrotta och för mig så känns det som att jag och idrott alltid har hört ihop. På samma sätt hör vi ihop med Gud och är skapade till att leva i gemenskap med honom. Om vi följer honom så är han med oss och om man känner att man hör ihop med idrott så kan förhoppningsvis KRIK göra att man så småningom hör ihop och skapar en gemenskap med Gud också!

Trevlig torsdag!

/Johan

Ett jagande efter vind

Så var det min tur att skriva i vår alldeles bästaste blogg. Jag heter Therése och om jag nu skulle ha varit så där en 12 år så skulle jag ha beskrivit min ålder i "12 jorsnurr". Men jag hoppar det nu, för numera vet jag att ett jordsnurr är ett dygn och inte ett år..."Anyhow", hur coolt det än låter så är jag alltså inte 20 jordsnurr utan 20 år. Jag är uppvuxen i en kristen familj och har förutom mina drygt 10 år inom friidrotten även gått i dans, orkester, och kör. Inom kyrkan är det lätt hänt att få uppfattningen om att det är bättre att tjäna och ära Gud genom musik än idrott. För många är inte ens idrotten ett möjligt alternativ att få ära Gud på. Det kan göra mig lite ledsen, för genom ett sådant förhållningssätt missar man så gaaalet många sätt att tjäna och ära Gud på. Jag älskar att sjunga lovsång till Gud, det är bland det mest sköna, rogivande och fantastiska jag vet. Men jag älskar även att friidrotta och glädjen jag känner i sporten tror jag kommer från Gud. Precis som jag genom sång och dans kan lovsjunga Gud, kan jag ära Honom genom att springa eller hoppa, och jag tror inte att det är någon skillnad för Gud. Det handlar om vad vi sjunger i våra hjärtan, sen hur vi uttrycker det hela spelar inte så stor roll. Det finns säkert lika många sätt som det finns människor. Frågan är bara vart vi har vårt sikte inställt, världen och tiden här på jorden, eller Gud och evigheten?

På våra senaste samlingar har vi bland annat läst Predikaren kapitel 1-3. I predikaren försöker kung Salomo sig på en undersökning kring vad vi människor får tillfredställelse och mening ifrån. Summan av kardemumman i de tre första kapitlena är i stort sätt att allt slit och sökande efter kunskap, rikedom och framgång är tomhet ett jagande efter vind. Ingenting har något värde om inte Gud finns med i det. Detta skrev Salomo för ungefär 3000 år sedan och jag tror att det finns en sanning i det än idag. Det är så lätt att tro att saker man gör är så fruktansvärt viktiga, men rätt var det är händer det någonting och luften i ballongen som man kämpat att blåsa upp bara pyser ur.

"Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen" Pred 2:11

Predikaren kan kännas tung och pessimistisk, men jag tycker mig finna ett otroligt djup i dess ord. För med Gud hamnar allting man tänker, gör och är i ett nytt ljus. Gud bidrar med perspektiv på saker och ting, och det tror jag är livsviktigt. Men det är ju inte alltid så lätt att ha Gud i centrum i allting. När vi läste predikaren i vår lokalavdelning fann jag att orden berikade mitt liv och jag höll verkligen med om vad Salomo pratade om. Men likväl så glömmer jag detta nästa dag då jag inte vet vart jag ska ta vägen på grund av allting som jag "måste" göra. Men så knackade Gud mig på axeln och sa "Kära lilla Therése, varför håller du på att jaga efter vind? Kommer du inte ihåg någonting av det du läste igår? Det enda du behöver är mig".

"Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också."  Matt 6:33

Seger-helgen!

En helt underbar helg har sprungit förbi.

I fredags var jag ledig från jobb, för att min syster Rebecca o hennes familj, Niklas + Anton (snart 2) o Maja (6 mån) hade tagit sig upp från ljuva Munka Ljungby. Det blev ju givetvis fullt upp med lite Uppsala-guidning och barnpyssel. Helt underbart!

Det var också en perfekt uppladdning inför två viktiga matcher, dels för mig mot Hammarby borta på lördagen och dels för Niklas som mötte Sirius borta med sitt FC Helsingborg. (Ja, ni kan tänka att vi är lite innebandynördiga när vi är samlade..) Dock hann vi med att avverka årets sämsta tennismatch på en vattenfylld asfaltsbana i fredags också.

Hammarby/Handen sägs stortsatsa och allt annat är superligan är ett misslyckande om man har förstått dom rätt. Men jag tror att dom redan nu, tidigt på säsongen, har förstått att de måste gå in med en mer ödmjuk inställning än vad dom har visat hittills.. De är inte ett allsvenskt topplag i år, trots att de har många sköna spelare i sitt lag som jag faktiskt har sett upp till en hel del i min egna innebandykarriär. Johan Davidsson är ju en legend i dessa sammanhangen. Att han bara pallar att köra på tycker jag är imponerande.. Riktigt samma vassa passningar och samma löpsteg har han ju dock inte kvar sedan glans-dagarna i Haninge på 90-talet. Det börjar va längesen.

FBC Uppsala kunde alltså studsa upp från förlusten mot Thorengruppen förra helgen och vinna lördagens drabbning med 6-8. Helt underbart! Vägvisare denna match var framförallt andrafemman anförda av Martin Bengtsson o Markus Nordlind, men även Esbjörnsson får ju kryddas lite extra efter sina två avgörande mål i slutskedet. Otroligt kul att som spelande tränare få se hela sitt lag ge 100 för att vinna och att göra sina egna uppgifter så bra man bara kan och börja lita på att alla andra och gör sitt jobb. Fortsätter vi på detta fina sätt så kommer det bli en rolig säsong för årets nederlagstippade Uppsala-lag. Även målvakt Anton Wetterlöf, som är helt ny i elit-sammanhang måste berömmas för sitt lugna och bestämda spel i kassen.

Sen kunde även Niklas FCH vinna mot Sirius med stabila 5-2 och min bror Daniel fick vinna en match i studentserien i fotboll, så helgen blev en segerhelg med mycket familjehäng o skön segersötma.

Nu är det måndag igen, nya träningar, fortsättning på samma målsättning (9 poäng på 4 första matcherna) och nya härliga utmaningar i jobbet med KRIK.

Btw, har ni väl inte missat att KRIK-nytt är ute i brevlådorna nu? Maxat fin tidning!! Bli medlem nu så får du den hemskickad.

Tung förlust, aldrig igen..

Det är dagen efter en tung förlust. Hemmapremiären mot favorittippade Team Thorengruppen från Umeå slutade 7-8 efter att vi hade varit i ledning från första minuterna till de sista.. Otroligt tungt. Igår kände man bara bitterhet. En fruktansvärd känsla, men så nära till hands i elitsportens värld. Skulle vi däremot satt vårt läge det näst-sista anfallet för kvällen så hade vi gått av som vinnare med 8-7 och hela världen varit rosa o doftat hallon.

Nu när man fått sova på saken och den värsta bitterheten lagt sig så är man återigen sugen på att komma till träningen ikväll, träffa grabbarna och tillsammans få stryka ett streck över det som hände.

Känslan som säger att "detta ska aldrig hända igen" är så stark och man lovar sig själv att hädanefter agera 100% rätt o riktigt i varje situation som uppstår i matcherna framöver. Som om det nu vore möjligt. Men man ogillar känslan av förlust så mycket så att man i alla fall kan besluta sig för att det är värt att göra allt, gå all in, för att aldrig behöva uppleva ett så snöpligt slut igen.

Liknelsen till min kristna tro som bär mig i livet, kan vara en dag som denna, att jag aldrig kan lova någon 100% att det där ska aldrig inträffa igen. Jag ska inte ljuga, inte snacka skit eller inte tänka ont om min nästa, men jag kan lova inför mig själv och säga till Gud att jag vill göra allt vad jag kan för att försöka inte hamna i de situationerna igen, då jag främst sviker mig själv. Gud vet nämligen om att jag kommer faila igen, innebandyvärlden vet om att jag kommer faila någon gång igen. Den hårda konsekvensen i innebandyn är att det syns i statistiken och suddas aldrig ut. Det sköna med Gud är att han stryker ett streck över det och förlåter med en gång jag uppriktigt ber om det.

Torsdagsinlägg - på en fredag

Tanken är att vi i denna blogg varje torsdag ska summera veckan som gått och vad som hände under onsdagens bönegrupp. Just denna vecka flyttade vi dock vår samling till torsdag, varpå denna summering inte infaller förrän på fredagen. Detta ansvar kommer att delas mellan oss Karlstad-KRIKare, och tanken är att bloggen ska ta upp både vad som händer i gruppen, men att ni läsare också ska kunna lära känna oss lite mer personligt. Sedan kommer blogg-veckorna fyllas ut med kortare och mer spontana inlägg vad det lider, men tanken är att det ska finnas en fast punkt som kretsar kring våra onsdagsmöten och som ger en rutin här på bloggen, precis som våra onsdagsmöten är en fast punkt i våra liv.

Jag som skriver detta heter Tomas, är 22år gammal, har sprint (främst 200m) som friidrottsinriktning och pluggar ekonomi vid Karlstads Universitet. Min kristna tro har jag med mig sedan barnsben, men det var först när jag kom i kontakt med vår bönegrupp som jag på riktigt började utveckla en personlig tro på Jesus. Vår bönegrupp har således betytt otroligt mycket för mig i mitt liv, och det känns som att friidrotten har varit Guds sätt att få mig att hitta hit. Gällande friidrotten så är jag inte direkt någon stjärna, men har via mycket hårt slit utvecklats från att som 12–15-åring oftast blivit klart sist i alla tävlingar till att ha tagit två Ungdoms-SM medaljer i stafett och blivit femma på Junior-SM individuellt. Min första friidrottstränare brukar ofta berätta historien om hur överlycklig jag var att som 14-åring, i en tävling i Göteborg, inte ha kommit sist på 60m. Jag blev 18:e kille av 19 tävlande och besegrad med 1,55 sekunder. På 60 meter. Det är idrottsglädje för mig! 

Resultaten från den där tävlingen i december 2003

Trosglädje är när man får samlas på onsdagskvällen efter ett hårt träningspass och äta mat, läsa bibeln, be tillsammans och umgås i vår KRIK-grupp. Även om det just denna vecka var på en torsdag och jag inte hade tränat innan (är förkyld). Under september månad har vi friidrottare ofta vårt enda träningsuppehåll under året, mellan två och tre veckor ledigt brukar man ha. Därför blir de första höstveckorna i bönegruppen lite ”kom igång”-aktiga, då man inte riktigt har kommit in i sina höstrutiner med träning och bönegrupp än. Vi har haft uppehåll med bönegruppen under sommaren, då vi varit splittrade på olika håll, och inte setts lika ofta som vanligt. Därför är det oerhört roligt när vi drar igång igen, och vi har inlett med att planera lite inför hösten. Ett bloggschema har gjorts gällande våra torsdagsinlägg, samt ett andaktsschema och ett bibelläsningsschema. Första Korinthierbrevet och Predikaren ska vi gotta oss i och brottas med under hösten. Vi har även börjat planera lite inför Allhelgonalägret utanför Arvika som vi ska vara med på. Där blir det Active-seminarium och KRIK-löp för andra året. Mer info om lägret.

Jag ser väldigt mycket fram emot hösten. Sommaren har varit strulig träningsmässigt för många i gruppen, inklusive mig, och det känns skönt att gå in i en ny säsong och få börja om. För min del är träningssuget på topp efter ledigheten även om kroppen inte är 100 % än. Men inomhussäsongen börjar inte förrän i januari, och det finns gott om tid att bygga upp kroppen. Fram till dess väntar en massa hård träning, för det är under hösten som vi friidrottare tränar som allra hårdast. När det samtidigt blir mörkare och mörkare ute är det otroligt skönt att ha ett mål i sikte. Vid sidan av de rent träningsmässiga målen har vi, som kristna, även större mål. Att försöka sprida Guds ljus i vår friidrottshall och bland våra medmänniskor. Och förhoppningsvis också här på bloggen.

/Tomas

P.S. Det tog mig drygt sju år att slå de där 7:32 som krävdes för seger i den där tävlingen. I februari hände det. Grymt!

(T.I.A) Allsvenskan, en division lägre

Verkligheten kommer alltid i fatt en nån gång.

Det är bara att inse, acceptera, respektera och leva med det. Igår, träning kl 20.30(!) i Bolandsskolan finns det bara ett innebandymål. 18 spelare och full ledarskapsbesättning med 6 pers får vara kreativa och hosta fram en lösning snabbt. Det nya målet blev en plint.

Ja, en helt vanlig ryss-uppfinnen gymnastikplint. Inget konstigt med det. This Is Afri... Allsvenskan.

Plinten. Säkert uppfunnen i Ryssland.

Premiärvinst!

Äntligen är serien igång och äntligen har vi tagit våra första poäng i allsvenskan 11/12. Året då det "nya FBC Uppsala" ska bevisa att de inte är ett strykgäng utan faktiskt rätt så bra.

Vi låter highlightsen tala för sig idag så hörs vi snart igen!

Första inlägget

Välkommen hit ska du vara. Detta är KRIK Karlstads blogg. Vår lokalavdelning innebär för oss att vi, ett gäng friidrottare, träffas en gång i veckan för att ha bönis - vi pratar om allt som mer eller mindre handlar om Jesus, våra liv, olika funderingar, läser Bibeln och sedan avslutar vi med att be tillsammans.

fr v. Johan A, Elina, Elisabeth,
Therése, Johan O,
Tomas O (stående).

Vi är som sagt ett gäng friidrottare som har startat denna bönegrupp och den har funnits i över 3 år. Människor har kommit och flyttat, och idag består vi av 6 glada människor. Vi heter Johan Andersson, Elisabeth Höglund, Tomas Olsson, Johan Olsson Therése Lindhe och Elina Palmquist. Ibland kommer det också folk och hälsar på oss, vilket är himla kul och absolut något vi vill se mer av. Jag kanske ska tillägga att det var genom denna bönegrupp som jag själv kom till tro för ungefär två och ett halvt år sedan. Så att det kommer folk och hälsar på är kul, tro mig, jag har själv varit en rätt onyfiken ”besökare” som insåg att det gjorde all skillnad i världen att jag kom och spanade in läget i den lägenhet där det för mig verkade pågå något ganska mystiskt.  

Från och med nu har vi i KRIK Karlstad ambitionen att berätta för alla som vill höra (läs:läsa), vad vi gör & planerar att göra, tänker & tycker om saker, och helt enkelt bara skriva några rader om vad som händer oss i KRIK Karlstad. Saker som har med allt mellan Gud och inget att göra.

KRIK-löpet som genererade ungefär 10 000kr till BIAL

Vår bönegrupps-historia är att vi förutom dessa bönegrupper (onsdagar 20.00-22.00) också har haft för oss en del andra grejer. Under året som har gått fram till detta års höstuppstart har KRIK Karlstad funnits med på Allhelgonalägret på Sandvikengården, utanför Arvika. Där arrangerade vi ett Idrottsseminarium, en öppen fritidsaktivitet och ett KRIK-löp där vi samlade in pengar till BIAL  (Barn I Alla Länder – verkar för att barn ska få lära känna Jesus, Salt/EFS).

Vi hade under våren också ett alldeles eget KRIK OPEN Karlstad, en innebandy-turnering där 12 lag kämpade mot varandra i svett och glädje och som blev en riktig succé. 

Det vinnande laget i kategorin "Bästa Utklädnad".
KRIK OPEN Karlstad 2011
Lagnamn: Din mamma i rymden

"Det var underbart att se så många engagera sig så djup i något så fascinerande trivialt som en liten vit boll med hål i! Men, vi tänker att det händer något mer när människor möts på detta sätt och får svettas lite ihop. Något som går utanför den vanliga vardagslunken och som öppnar upp för möjligheten till nya perspektiv och relationer. Något som kan föra mig närmre dig
och samtidigt skapa unika förutsättning att dela erfarenheter av blod, svett och tårar med JESUS!"
Läs hela resumén av KRIK OPEN Karlstad 2011 på
http://www.krik.se/index.php?option=com_content&task=view&id=856&Itemid=1

 

Båda dessa event kommer att äga rum även 2011/2012. Alltså kommer vi under hösten återigen att vara med på Allhelgonalägret, v44, utanför Arvika, och anordna ett KRIK OPEN Karlstad – andra upplagan. Det finns också andra spännande planer och om dessa blir av återstår att se. Förutom dessa grejer händer det också en del av lite mer vardaglig börd, t.ex. en sommargrill eller två, och så får man ju inte glömma att vi som KRIKare tar med oss det faktum att vi tror på Jesus vart vi än går och vad vi än må göra, om vi så ser en film eller tävlar i en SM-final. Överallt är vår tro med oss och därmed också Jesus – Gud själv, så det som händer i var och en av oss KRIKares liv händer också i KRIK Karlstads liv.

Kul att du har hittat hit! Detta blir dock slutet på vårt första inlägg,

men snart kommer det fler!

/Elina

Mål i mängder!

Under helgen som gick så sattes vi på tuffa prov när vi mötte två superligalag och en allsvensk nykomling (från superligan).

I fredags mötte vi Täby, 15-9 förlust.

Vi gjorde alltså 9 mål på ett av Sveriges absolut bästa lag, som visserligen inte alltid prioriterar defensiven, men våra kontringar satt där... Framåt är Täby dock helt magnifika och kommer bli en farlig utmanare till mitt gamla Vreta när medaljerna ska fördelas. Täby har inför i år ett helt otroligt lag på pappret. Jag har aldrig egentligen uppskattat varken deras filosofi eller spel, men man kan inte blunda för att de börjar nog få ordning på de flesta bitarna. Backen Hagert är årets nyförvärv enligt mig. Landslaget inom ett halvår, mark my words.

På lördagen slog vi TT, Tyresö Trollbäken med 9-2(!). Superliganykomlig som vann allsvenskan med minsta marginal framför FBC Uppsala förra året kommer bli ett strykgäng i superligan i år. Tyvärr men troligt.

I söndags fortsatte vi målfesten med att vinna över det forna storlaget Balrog med 11-1(!). De spelade oinspirerat och hade inga tydliga verktyg att plocka fram för att höja sig själva. Men när serien startar så tror jag nog att de fått ihop bitarna bra mycket bättre..

29 mål på tre matcher är i vilket fall väldigt bra och lovar gott inför seriepremiären mot Järfälla den 25 september. I morgon, genrep mot Alba.

Livet är skört

Dagar som dessa är hemska och förvirrande. Vi närmar oss den 11 september när vi år efter år påminns om ett par fruktansvärda incidenter som har fått förödande konsekvenser, och igår fick vi vara med om en ny fruktansvärd "september-förödelse". Sveriges älskade landslagsmålvakt i hockey, Stefan Liv gick tragiskt bort i en flygkrasch där nästan hela laget, lokomotiv Jaroslav strök med.

Jag kan inte fatta det. Ett helt professionellt hockeylag, med kända stjärnspelare och landslagsmän från stora delar av hockeyvärlden är bara borta. (Dessa liv är inte alls förmer än alla de tusentals som dör på Afrikas horn just nu.) Stefan Liv har dessutom varit en sådan person som jag tror att precis alla hockeyfans har uppskattat, även om han alltid representerat jätten HV71 i Sverige. Liv stod för nåt mer än bara hockeypatriotism. Han hade en skön distans till sin stjärnstatus och verkade vara en kille som tog livet lite som det kom och verkligen inte urtypen av idrottsstjärna. Jag tror att många "halv-intresserade" hockeyfans hade Liv som en person man lättare kunde reletera till av idrottsstjärnorna. Han var en skön personlighet, som inte förlorade sin identitet i all status och glans.

Mina tankar går idag till hans familj, anhöriga och till alla oss som kommer sakna honom som människa och spelare.

När fruktansvärda och oförstående saker inträffar som vi även drabbades av i sommar från Utøya i Norge, så vänder sig många till kyrkan och tron med sina frågor om varför detta inträffar.

Många gånger blir jag helt svarslös. Men vi ska påminna oss själva att det är inte Gud som skapat och tillverkat bomber, maskinvapen eller inte ens stora flygplan. De är alla byggda av människohand för olika syften. Människors syften och motton är sällan rakt i genom goda och hederliga och ofta så hamnar onda tankar i fel skalle och farliga vapen i fel händer...

Vad jag dock är övertygad om som kristen är att hur fel och sjukt allt än kan verka så finns det en Gud som älskar alla människor unikt och att Han kan skapa en mening och nåt gott även ur de tyngsta händelserna. När ett människoliv når sitt slut så är det inte slutet. Nåt mycket större och underbarare står och väntar på oss, och jag tror att alla människor på olika sätt får möjligheten att tacka ja eller nej till det. I livet finns inga garantier på långt liv och underbara upplevelser, eftersom varje dag kan vara vår sista. De åtråvärda garantierna hittar vi bara hos Gud.

Nya utmaningar!

Efter min andra raka guldsäsong i Storvreta så är jag en av de mest priviligerade innebandyspelarna som finns. Att ha fått vinna 3 guld på två säsonger i en av Sveriges största klubbar, som aldrig någonsin hade varken varit i final eller tagit några titlar innan mitt första år i klubben, har varit några helt otroliga upplevelser. Det är få förunnat och man är enormt tacksam att man har kunnat vara med och bidra. För det är just det som är Storvretas styrka, alla bidrar med sitt. Alla har, under min tid i klubben, verkligen fokuserat på att göra sin uppgift till 100% och sedan också förvänta sig att lagkompisarna gör det samma. Det är så man får till en vinnarkultur och en vinnarmaskin. Och det är helt otroligt att vara en del av..

Trots det, dessa underbara upplevelser så tackade jag nej till ett par nya kontraktsförslag från klubben eftersom jag kände att, den rollen som jag hade gjort 100% i två år, var för lite utmanande för mig personligen att göra i två år till. Jag var väldigt tydlig med att jag ville ha större ansvar, större personliga utmaningar, en större kostym att fylla. När man har den "kravbilden" klar för sig som elitidrottare så får man också vara beredd på att få en kall hand tillbaka. Vi ser det om och om igen i idrottsvärlden. Spelare som byter klubb eftersom de önskar en större motivation och en större personlig utmaning. Vissa spelare är helt beroende av det, för att känna att man ständigt utvecklas och kan gå framåt, medan andra kan vara rätt nöjda med att bara få vara med kring det sociala i en klubb. Jag är rätt säker på att jag hittat mig själv i den första typen av person, som behöver en stor personlig utmaning framför mig för att kunna bli 100% motiverad.

När jag då fick möjlighet att återigen bli spelande tränare, denna gången i ett allsvenskt lag och tillika en "topp-20 klubb" i Sverige FBC Uppsala, så kände jag direkt att här ligger en stor personlig utmaning som jag verkligen kan bli motiverad av. Att få fortsätta utvecklas som elitspelare och samtidigt kunna vara med och påverka många andra duktiga, flest yngre innebandyspelare, till att nå toppen känns inspirerande.

Så har det också börjat. Riktigt kul och jag tror att det kan bli en väldigt spännande säsong.

Häng med!

Vi kör hela sommaren på en gång!

Många är dom som hackat på sommaruppdateringen på KRIK-bloggen.

Ja, med all rätt kanske. Fast skrev jag inte där i april nån gång att innebandysäsongen faktiskt är över, den slutar där nånstans, och ja, hur mycket annat kul tror ni jag har att skriva om?...

Jo, helt rätt. Faktiskt har haft jag sjukt mycket att skriva om i sommar, men det har helt enkelt inte blivit av. Ett axplock av de senaste månaderna kommer här:

Norgevecka hos svärföräldrar och våra vänner i Stavanger. Höjdpunkt var när jag fick 8 öringar på en dryg timme. 2 av 52 veckor totalt på ett år i Norge är alldeles för lite.

TOUCHDOWN! - KRIKs fetaste läger hittills, i Uppsala och med goa deltagare från hela Sverige.

JORDANIEN - Ett helt magiskt land i hjärtat av mellanöstern. Fick några helt otroliga och livsförvandlande upplevelser där nere när jag och Cec hälsade på vår kära vän Angelica och äventyrade hela ökenlandskapet, Petra, röda- och döda havet och körde bil i Amman...

Bröllop. Bror Daniel fick sin Emelie och jag o Cec var värdar för festen vilket var en stor ära. Mäktigt!

VEN - Denna underbara skånska/danska(?) ö. Heldag med päronen.

Dop - för Maja som vi nu är faddrar till. :)

Överraskningsfest för frugan(24)! - Så sjukt kul att ljuga hela dagen när det leder till en sjukt go fest på kvällen... :)

FRIZON - KRIK var medarrangör till "Kristen Cup", med över 2 000(?) åskådare... Succé!

Uppsala och inleder "jobbet" som spelande assisterande tränare i FBC Uppsala. - Otroligt kul att träffa killarna och jag känner mig taggad för uppgiften. 3 veckor till seriepremiär mot Järfälla nu... Mycket mer om det senare.

På toppen av Petra framför en "treasure-port"

Anton & Maja, sådär söta...

Husband ´n Wife

Mor & Cec på Ven..

Ha en fin helg!

Tja, vad händer!?

Hello bloggläsare igen!

Maj månad är ju vilotid för en innebandyspelare (enda månaden på året) så därför har också bloggandet blivit lite vilande. Men tanken är att jag ska fortsätta men givetvis blir det mer när säsongen är igång.

Vad händer för mig nu då?

Jag har tyvärr fått beskedet från Storvreta att vi hade olika tankar om min roll i laget inför nästa säsong och därför har jag inte blivit erbjuden ett nytt kontrakt. Innan slutspelet tackade jag dock nej till två kontraktsförslag, eftersom de innebar att jag blev erbjuden samma roll i laget som de tidigare två säsongerna. Jag gjorde väldigt klart för mig att jag var intresserad av att ta nya kliv och få en större personlig utmaning i form av att ingå på de främre backplatserna till nästa säsong, i alla fall bad jag om att få ett samtal och en dialog kring hur jag önskar få motivation till ett nytt kontrakt. En tydligare roll helt enkelt, en större kostym att fylla.

Jag känner mig redo, jag vill bidra ännu mer och är hungrig på att utvecklas vidare som innebandyspelare. För att utvecklas krävs förtroende och speltid. Förtroende har jag hela tiden fått i klubben, men speltid egentligen väldigt begränsat, eftersom så fort det blir avgörande läge så väljer man som vinnar- och mästarklubb att gå ner på folk.

Att få besked om att andra, de som bestämmer, inte har samma synsätt som mig har jag inte alls svårt att acceptera, tvärtom så är jag bra på att förstå hur andra kan tänka. Men när dialogen uteblir och man inte får svar på sina frågor, då kan det vara svårt att släppa saker och ting och bara gå vidare.

Trots allt måste jag vara enormt nöjd med senaste säsongen, som var min första någonsin som back. Jag fick starta och spela alla matcher (förutom Helsingborg borta, haha) och vi har vunnit två guld. Europacupen var ju höjden på min säsong där jag fick förtroende på fyra backar och gjorde väldigt bra ifrån mig, i en väldigt ovan roll.

Att ha spelat i den största klubben och världens bästa lag två säsonger i rad har varit amazing, helt enormt. Lärorikt och inspirerande, varje dag på jobbet. Den bästa utmaningen för mig hade varit att få ett ökat förtroende i just det laget, men det förstår alla som är idrottsinsatta att det inte kommer av sig självt utan det är fler som måste tycka samma sak. Nu är jag alltså väldigt sugen på att få en ökad motivation i form av en personlig utmaning att återigen få vara tongivande i ett lag. Människor är olika. Många skulle hungra efter ett tredje raka SM-guld. Jag hungrar efter en stor idrottslig utmaning.

Vi hörs vidare gott folk! Frid

Peter

Hemma från Åre!

Jag sitter helt utsliten i soffan hemma i Uppsala, efter ett helt fantastiskt Snow Camp läger i Åre, med 70 härliga ungdomar. Det va helt otroligt kul att få åka lite bräda i påskslasken, mellan 10 och 20 grader de tre dagarna i backen vi hade.

Stort tack till alla ni som var med och gjorde Snow Camp så underbart!

Nu ska jag vila en dag. :)

SM-guld tack vare...

... Här kan jag skriva många namn... Men efter den galnaste finalen som någonsin avgjorts i innebandyns superliga, så är det ändå den här mannen som måste upphöjas:

Hannes Öhman! Foto: Innebandysajten.se

Ingen har väl missat hur magisk ålänningen var under lördagens final. 4 spelmål och ett straffmål! Med det såg han hela tiden till att vi hela tiden var med i matchen och att Warberg inte kunde få nåt grepp om matchen. 4 mål är rekord i en final, ever.

Man kan säga mycket om Hannes och det görs det. Folk har olika åsikter. Ofta kritiseras han av okunniga innebandyexperter, men ibland, inte alls lika ofta höjs han till skyarna. Nu är gubben 34 år och ingen kan längre kritisera honom. Det finns bara ett ord att säga om Hannes.

Han är en Mästare.

Att han inte blev uttagen i finska VM-truppen säger bara hur bra lag Finland har...

Han älskar att avgöra tuffa matcher. Han älskar finaler. Han verkar till och med att älska att ibland bli kritiserad, hånad av motståndarpubliken, bara för att visa hur fel folk kan ha. Många säger att bara kan spela med Mika bredvid sig. Man kan säga precis vad man vill, i detta åsiktsfria land. Min mening är att Hannes oftast är skillnaden mellan Silver och Guld. Han har långt ifrån fått den cred han förtjänar efter alla hans år av målgörande. Han är en grym idrottsmänniska, superseriös och fokuserad. Nu ställer jag mig först i ledet och hyllar nr 14 för hans otroliga prestationer på innebandyplanen!

"Stand up for the champion(s)!"

mina ord är slut...

Jag är trött. Har sömnbrist. Segeryra. Guldsmak. Jag njuter.

Det får komma mera snart, i veckan.

mina ord är slut...

Mot SM-guld!!

Äntligen är det dags! Så länge man har väntat på att få vakna upp denna dagen och bara veta exakt vad man ska göra. Kl är 08.30, en fin hotellfrukost ska intagas kl 9, sedan har vi bara lite samling och fritid fram till lunch. Därefter åker vi till arenan. Där är det vara vanliga uppladdningar som gäller. Det enda som kommer skilja sig är att matchen idag betyder precis allt och att det är 12 000 fans i publiken. Det är en hårfin skillnad mellan vinst och förlust. De bästa prestationerna ska mätas mot varandra.

Det är en otroligt inspirerande uppgift vi har framför oss. Hela innebandysveriges blickar är vända mot oss idag. Att vinna SM-guld en gång, skulle kunna vara tur. Att vinna två gånger, då vet man att man är bäst. Det ska vi bevisa idag.

Hoppas alla som sitter på Storvretatåget just nu få en underbar resa!

Ni är superviktiga för oss idag. Gör allt ni kan för att höras och synas!

Ses efter signalen!! Mot SM-guld!!

(kl 16 i tv 4 sport)