Hallå allihop!
Jag heter Johan Olsson och är den fjärde av KRIK- Karlstads medlemmar som skriver i denna nystartade blogg som hade premiär i september. Det känns verkligen gött att av KRIK få förtroendet att starta en blogg så här tillsammans med sina vänner.
Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv. Jag heter Johan Olsson och är 19 år, men fyller 20 i november och lämnar snart tonåren bakom mig. Därför är jag allra yngst i gruppen, dock bara med några månaders marginal. Jag valde direkt efter gymnasiet och studenten att börja plugga på Universitetet i Karlstad. Där har jag ganska nyss börjat mitt andra år på lärarutbildning, där jag läser till lärare för grundskolan. På fritiden blir det mycket friidrottsträning och där 200m och framförallt 100m är det grenarna jag ägnar mig åt. Tyvärr är jag just nu skadad och kan förhoppningsvis så snart som möjligt komma tillbaka till att springa snabbt utan att ha ont och kunna göra det man verkligen älskar.
100m lopp från 2007, jag springer i svarta linnet
Min kristna bakgrund har jag fått med mig av min släkt och min familj och ända sedan jag var liten gick vi på gudstjänster i Missionskyrkan. På den tiden var det inte precis bibelläsningen eller det pastorn sade det aldrig mest intressanta. Detta var istället fikat, pingisbordet i källaren och kuddrummet som lockade mig och min bror allra mest. Eftersom det inte fanns något nät, fick vi helt enkelt ta det vi hade, nämligen ett gäng biblar och det fungerade oväntat bra för dem som undrar!
Från att jag gick i kyrkan med föräldrarna sen barnsben har jag haft med mig Gud och brukade be Gud som haver barnen kär på kvällarna. Både Gud och bönerna började dock svalna och suddas ut ju äldre jag blev och efter konfirmationen försvann detta nästan helt ur min vardag och jag bad mest av vana. Jag trodde väl under den här tonårsperioden fortfarande på Gud, men det var inget jag varken levde efter eller tänkte på. Jag ville sällan gå på gudstjänster eller på tonår, som var ett slags ungdomsmöte på kvällarna där vi bad och hade olika lekar tillsammans och detta gjorde att jag inte fick några kristna förebilder eller fick förnyat intresse av att följa Gud och den kristna tron.
Någonstans 2008, 2009 fick jag reda på att det startades en slags bönegrupp i Karlstad med några friidrottare. På den här tiden var jag någorlunda bekant med några friidrottare som var med, men kände dem inte jättebra. Min storebror ville och gick med i denna bönegrupp och försökte också få med mig till gruppen. Jag var lite tveksam och lite orolig för vad det var man gjorde i denna grupp. Jag var ju inte jättekristen och jag fick reda på att de skulle be tillsammans vilket för mig då verkade lite läskigt och inget jag gjort tidigare. Jag funderade länge på om jag verkligen ville vara med eller inte och jag har inte direkt ångrat att jag tog beslutet att hänga på!
Förutom att få kristna förebilder och kompisar så lärde man sig otroligt mycket det första året jag var med. Vi såg på olika kristna videor, läste i bibeln, bad tillsammans, sjöng tillsammans och bara pratade. Snabbt fick vi en väldigt härlig gemenskap vilket också stärks ytterligare då vi varit på ett antal kristna läger tillsammans.
Apropå läger så var detta något jag inte varit på sedan konfirmationen och där jag lärde mig en massa saker jag inte vetat om förut. Att Jesus död faktiskt betydde något mer än vad jag förstått tidigare. Att GT och NT hängde ihop på ett fantastiskt sätt och så vidare. Detta kändes som en otrolig inspiration och dessutom fick jag höra om fantastiska berättelser där lägerdeltagare berättade om sin tro och om speciella händelser ur deras liv. Jag fick höra vanligt folk som genom bön blivit friska ifrån sjukdomar eller från smärta, vilket var något helt fantastiskt.
Jag fick med mig välbehövlig bibelkunskap och som helhet blev lägret ett startskott för min kristna tro på allvar. Jag kände att kristna tron var så mycket viktigare än vad jag tidigare hade förstått den. Jag kände att jag ville ha mer att göra med Gud i mitt liv och upplevde att jag verkligen var glad av att ha fått den här insikten genom lägret.
Idag är framförallt den kristna tron en otrolig trygghet och glädje och jag har fått någonting jag saknade innan. Att få känna att du har någon med dig hela tiden känns underbart och att dela gemenskapen med Gud i vår KRIK- grupp är sjukt roligt och givande.
Förutom att jag tränar friidrott på fritiden har jag aldrig tappat mitt stora och breda sportintresse. Det började med bandy på gatan, till staffet runt kvarteret, till förstörd gräsmatta på baksidan och så vidare. Nu är det mera att se på sport än springa på gatan och spela bandy, men dock står intresset kvar. Det som förenar KRIK är ju dels att alla brinner får att idrotta och för mig så känns det som att jag och idrott alltid har hört ihop. På samma sätt hör vi ihop med Gud och är skapade till att leva i gemenskap med honom. Om vi följer honom så är han med oss och om man känner att man hör ihop med idrott så kan förhoppningsvis KRIK göra att man så småningom hör ihop och skapar en gemenskap med Gud också!
Trevlig torsdag!
/Johan
