24 december 2011

20 december 2011

Identitet

Jag tänkte bygga vidare på mitt förra blogginlägg litegrann. Det handlade om massa tragiska saker som hänt under hösten, med fokus på fotbollen under en dag i november. Erik Niva, vars blogginlägg jag utgick ifrån, spinner vidare på ämnet i detta inlägg.

Det utgår från ett mail som Niva fått, och handlar om att idrotta (i detta fall spela fotboll) utan att "nå hela vägen fram". Det talas om en risk att "skicka sin tid och energi rätt ner i en återvändsgränd" och att idrotten, även om den ger sammanhang, gemenskap och god hälsa, "sätter ramar för den personliga utvecklingen som är svåra att bryta sig ur".

I mailet står det bland annat:
"Idag tränas det så enormt mycket även i lägre divisioner att du egentligen inte har tid att skaffa dig någon annan identitet."
Och lite senare:
"Vem är jag om jag inte är igenkänd som fotbollsspelare, även om det inte var på högsta nivå? En känsla kryper fram av att jag inte är någon eller något utan fotboll.
Jag kan absolut förstå tanken och känslan. Att lägga ned stor del av sin tid och energi på att idrotta och sedan ändå inte nå dit man vill kan givetvis kännas som en stor förlust. Man lever bara en gång (förlåt klyschan) och vill naturligtvis använda sin tid på bästa sätt.

Däremot känner jag inte igen mig lika mycket i det identitetsproblem som beskrivs, och som är själva essänsen och kopplingen till det tidigare ämnet. Visserligen identifierar jag mig som friidrottare, och kan tänka tanken "vad ska jag göra istället?" när jag funderar på "livet efter friidrotten".

Samtidigt har jag också en stark identitet som kristen, vilket gör att jag inte bara identifierar mig som friidrottare. Det ger mig både perspektiv på tillvaron och en trygghet både i mitt friidrottande och i "mitt övriga liv". Och det är naturligtvis oerhört viktigt att inte bara "vara idrottaren" utan förstå sitt värde och ha en stark identitet utanför idrotten.

Alla männsikor är verkligen lika mycket värda, alldeles oavsett vad man presterar inom idrotten eller någon annanstans.

Jag tror att det är oerhört farligt när en person "blir sin idrottsprestation". För någon gång kommer en skada eller formsvacka, inom idrotten eller i övriga livet, och då gäller det att stå på en stadig grund. Den har jag hittat i Jesus.
"Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom, med rot och grund i honom" Kol 2:6-7.
/Tomas

19 december 2011

13 december 2011

Ps 62:8

"Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa."
                       

/Therése


KRIK Videoblogg #5

7 december 2011

1 december 2011

Vad händer?

Rubriken är inte bara två kroppsdelar utan också en känsla jag och troligtvis många med mig kan få då och då. På nåt sätt känns det som att världen blir mer och mer tragisk för varje dag som går. Kanske är det bara min känsla av att det varit sjukt mycket på slutet, inte minst inom idrotten som jag ju håller så kär? Kanske är det bara jag som plötsligt fått upp ögonen för allt tragiskt som sker?

Fotboll är, vid sidan av friidrotten, min absoluta favoritsport, och bara där har det hänt väldigt mycket på sista tiden. Den enda blogg jag egentligen följer, förutom den här såklart, skrivs av fotbollsjournalisterna Simon Bank och Erik Niva, och den senare skrev i söndags ett inlägg med titeln ”The State We’re In”. Läs det! 

Tänk att så mycket ont kan ske bara inom fotbollen på 24 timmar.

Niva avslutar med orden: ”Fotbollen av idag. Världen av idag. Väck mig.”

Ibland känns jordelivet som en mardröm. Då är det skönt veta att vi, när detta livet tar slut, har chansen att bli uppväckta till ett nytt och bättre liv, utan ondska, av Jesus Kristus.

Oavsett om det faktiskt blir värre och värre, eller om det bara känns så, är det grymt skönt att ha Jesus i allt detta. För kristna är det ingen konstig tanke att det skulle bli värre och värre här på jorden. Det pågår en strid, och det finns en ond makt som också verkar. Men vetskapen att det goda kommer att segra och att det finns ett liv efter döden är ovärderlig. Dessa löften får vi i bibeln. Jesus kom för att rädda oss. Så här beskriver Paulus honom i ett av sina brev i Bibeln:

”Jesus Kristus, som offrade sig för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och faders vilja.” – Gal 1:4

Men inte ens detta kan ta bort sorgen för de drabbade. Och när nu någon som jag, som inte har någon som helst personlig relation till någon av de drabbade, kan känna starkt medlidande och sorg över allt sorgligt som händer, och nu menar jag inte bara specifikt de fotbollsrelaterade saker som nämnts i Nivas blogginlägg, utan också allt annat som varit, hur känner sig då inte alla personligt drabbade?

Vi får försöka finna tröst i det som väntar. Det som Johannes får se och som finns beskrivet i Bibelns allra sista bok:

"Jag såg en ny himmel och en ny jord” – Upp 21:1

/Tomas