Jag tänkte bygga vidare på mitt förra blogginlägg litegrann. Det handlade om massa tragiska saker som hänt under hösten, med fokus på fotbollen under en dag i november. Erik Niva, vars blogginlägg jag utgick ifrån, spinner vidare på ämnet i detta inlägg.
Det utgår från ett mail som Niva fått, och handlar om att idrotta (i detta fall spela fotboll) utan att "nå hela vägen fram". Det talas om en risk att "skicka sin tid och energi rätt ner i en återvändsgränd" och att idrotten, även om den ger sammanhang, gemenskap och god hälsa, "sätter ramar för den personliga utvecklingen som är svåra att bryta sig ur".
I mailet står det bland annat:
"Idag tränas det så enormt mycket även i lägre divisioner att du egentligen inte har tid att skaffa dig någon annan identitet."
Och lite senare:
"Vem är jag om jag inte är igenkänd som fotbollsspelare, även om det inte var på högsta nivå? En känsla kryper fram av att jag inte är någon eller något utan fotboll.
Jag kan absolut förstå tanken och känslan. Att lägga ned stor del av sin tid och energi på att idrotta och sedan ändå inte nå dit man vill kan givetvis kännas som en stor förlust. Man lever bara en gång (förlåt klyschan) och vill naturligtvis använda sin tid på bästa sätt.
Däremot känner jag inte igen mig lika mycket i det identitetsproblem som beskrivs, och som är själva essänsen och kopplingen till det tidigare ämnet. Visserligen identifierar jag mig som friidrottare, och kan tänka tanken "vad ska jag göra istället?" när jag funderar på "livet efter friidrotten".
Samtidigt har jag också en stark identitet som kristen, vilket gör att jag inte bara identifierar mig som friidrottare. Det ger mig både perspektiv på tillvaron och en trygghet både i mitt friidrottande och i "mitt övriga liv". Och det är naturligtvis oerhört viktigt att inte bara "vara idrottaren" utan förstå sitt värde och ha en stark identitet utanför idrotten.
Alla männsikor är verkligen lika mycket värda, alldeles oavsett vad man presterar inom idrotten eller någon annanstans.
Alla männsikor är verkligen lika mycket värda, alldeles oavsett vad man presterar inom idrotten eller någon annanstans.
Jag tror att det är oerhört farligt när en person "blir sin idrottsprestation". För någon gång kommer en skada eller formsvacka, inom idrotten eller i övriga livet, och då gäller det att stå på en stadig grund. Den har jag hittat i Jesus.
"Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom, med rot och grund i honom" Kol 2:6-7.
/Tomas
