31 oktober 2011

Höstens höjdpunkt!

Hej igen alla som trotsar den lite svajiga uppdaterings-frekvensen och läser detta.
Det beror ju på olika faktorer att man inte kommer sig loss för att skriva inlägg, ibland är det helt enkelt för att man har för mycket annat kul att stå i... Så har det verkligen varit på sistone för mig. Jobba med KRIK i Sverige, vara spelande tränare i FBC Uppsala, gift med en fantastisk fru och ha besök 6 helger i rad av familj och vänner är verkligen som en dröm, sjukt kul, och det tar tid! :)

Nu i helgen var jag tvungen att stå över vår hemmamatch mot Balrog. Det tog emot enormt mycket, men jag hade detta klart för mig redan innan säsongen att jag faktiskt var tvungen att prioritera KRIKs 30 års jubileum i Norge. Det är ändå KRIK jag jobbar med 100% och detta var förmodligen den fetaste kvällen i KRIKs historia. Slutsålt, 1400 pers i Oslos konserthus och ett helt magisk, maxat full- o stjärnspäckat program, proffsigt o KRIKigt ut i fingespetsarna. Kan man missa den? Nej.
Det är detta jag jobbar med, eller emot rättare sagt... :)

Samtidigt, under lördagseftermiddagen så går mitt lag FBC och storklassar det forna mästar- och monsterlaget Balrog med 8-3 efter en heroisk insats. Vi har några unga killar i laget som bara blir bättre och bättre för varje match som går och redan nu visar att de kan vara med och leda laget framåt. Helt otroligt kul och jag kan ju säga att det släppte en hel del i nervositet för mig efter jag såg på mobilen att det skulle gå vägen, puuh!!... Om laget förlorar när an själv är borta känner man sig som den värsta medspelaren, men när dom vinner så känns det ju helt okej. :)
Här var jag med och bockade på scenen. Samtidigt bockade jag för mitt FBC som samtidigt vann med 8-3 mot Balrog!

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om KRIKs famgångssaga i Norge. (Faktum är att en KRIKare i Norge fick skriva sin Master-uppsats på universitetet om KRIK nu 2011)... Jag är tyvärr helt säker på att ni som inte var där i helgen omöjligt kan förstå vad som hände. Hur stort och bra det var, även om ni vill. Det stör mig, eftersom det tar då lite längre tid för alla svenskar att bli smittade av den otroliga KRIK-visionen. Den går inte bara att berätta ut, utan den måste upplevas.

Men samtidigt så vet alla vi, 11 svensk-KRIKare som var där, vad det är vi vill jobba emot i Sverige. Vi vill nå hit! Ska det ta 30 år så okej, det är värt det!

27 oktober 2011

Torsdagsinlägg - på en torsdag

Nej, man behöver inte tycka att det är särskilt märkvärdigt att skriva ett torsdagsinlägg på en torsdag, men ibland är det svårt att få ihop vardagen så som man har tänkt sig. Tiden flyr lite hit och dit och man tänker att man hann med ungefär 2 av de där 8 småsakerna som egentligen inte skulle ta någon tid alls. Jippie!

Även om jag själv är dålig på att följa det jag nu kommer skriva så kan jag ändå se poängen och sanningen bakom det: Varför inte stanna upp och faktiskt vara glad över det man hinner med att göra, det man faktiskt gör, istället för att hålla på att oja sig över alla saker man inte hinner med? - Lättare sagt än gjort, helt klart!

En ganska så glad tjej.
Jag som skriver detta heter Elina Palmquist, är 20 år gammal och är en av de som tillhör lokalavdelningen i Karlstad. Ni har stött på mig en gång tidigare i bloggen, men woallah - här är jag nu igen. Jag håller också, och inte så överaskande kanske, på med friidrott. Mina grenar har kommit att bli sprint - 100m/200m och kort häck - 100mh. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år för att börja på friidrottsgymnasiet i Karlstad och här är jag nu (igen). Under mitt andra år på gymnasiet blev jag också så kallat kristen. Jag fick en personlig tro på Jesus och valde att lämna det jag tidigare tagit för sant för att nu leva efter det jag upptäckt som verkligt sant!


Min start på hösten har varit minst sagt annorlunda gentemot hur den brukar te sig. Jag beslutade mig nämligen i våras för att gå en Bibelskola under min säsongsvila. När friidrottssäsongen tar slut där någonstans i slutet av augusti påbörjas en för en friidrottare lång och härlig (emellanåt rastlös) vila på omkring 3-4 veckor. Allt började med att jag under en google-tur skrev in ordet Bibelskola i sökmotorn. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra till hösten men hade funderat på att gå en bibelskola någon gång när det också passade med friidrotten, vilket jag själv tänkte inte var nu, eftersom det är rent omöjligt att göra en elitsatsning och samtidigt ha ett uppehåll på ett halvår - år. Trots det sökte jag nu alltså på vad det fanns för alternativa bibelskolor runtom i landet och så vitt jag minns det fastnade mina ögon direkt på en länk till Götabros Bibelskolor där det stod - 4 veckors Bibelskola Ichtus. "Hmm..." tänkte jag för mig själv. "Undrar just vilka 4 veckor det kan vara. Det skulle ju vara rätt passande om de infann sig i september månad" - alltså under vilan. Ett ofantligt smidigt klick senare kunde jag läsa att Bibelskolan Ichtus faktiskt skulle äga rum under ingen mindre än September månad och jag bestämde mig redan samma dag för att söka.

Så där hamnade jag och jag kan inte annat än tacka Gud för att han verkligen har omsorg om oss barn. Han visste om både min längtan att gå en Bibelskola och att träna friidrott, och återigen fick jag mig det bevisat för mig att det inte behöver finnas någon krock däremellan.

Tiden på Bibelskolan var fantastisk! I en skön blandning av nya härliga människor, undervisning om alltifrån GT till kvinnans tjänst i församlingen till självbild, massa fika och kvällsgudstjänster fick jag lära mig oändligt mycket, bl.a. om att lyssna till Gud och hur befriande det är att starta dagen med en personlig andakt. Jag upplever att jag har under den här månaden kommit närmre Gud i vår relation. Det är ju som med alla relationer - man måste ta sig tid och faktiskt umgås för att växa tillsammans.


En hel del fotboll blev det också, numera är planen inte
lika grön, utan geggigt lerbrun. Lite överanvänd kanske?
Nu har hösten dragit igång på riktigt - och jag är laddad med energi och kraft inför de utmaningar den har att erbjuda mig! Det jag kanske som mest bär med mig från tiden på Götabro är att jag numera börjar morgonen med en mer seriös personlig andakt där jag går upp tidigare för att starta dagen tillsammans med Gud. Något som jag också jobbar mycket med nu är att jag försöker lysa på saker och ting med ett mer positivt ljus.

Livet handlar mycket om hur man väljer att förhålla sig till olika saker. Ett sätt att tänka - som jag skrev i början kan jag välja att se det jag inte hinner med att göra, eller att se och glädjas över det jag faktiskt gör. Under gårdagens bönegrupp pratade vi lite om bibelordet Thess 5:16-18: "Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus."

Detta handlar för mig mycket om just ett förhållningssätt i livet. Vi uppmanas att känna glädje - en glädje i Gud, att sändigt be - att göra sitt liv till en lovsång och helt enkelt vandra tillsammans med Gud i allt man företar sig, och att tacka Gud, alltid - även när det är mycket som är skit. Man kommer inte alltid lyckas uppnå de mål man sätter upp för sig själv, jag kommer glömma att jag skrivit just detta, men om man någon gång undrar hur man bör leva sitt liv så kan det nog vara en god idé att gå tillbaka till detta bibelord och påminna sig. Jag tänker också, för att fortsätta min positiva sprial att Guds nåd är otroligt mycket större än våra misstag. det finns dagar då livet är som en solstråle och jag  kan tacka Gud för allt som är så fantastiskt, men det finns också dagar som är betydligt tyngre. Men vart vänder jag mig dessa dagar? Vänder jag mig bort från Gud eller vänder jag mig tillbaka till Honom som är alltings början och alltings slut och ber om hjälp?

Massor av kramar!

/ Elina

20 oktober 2011

Vi hör ihop!


Hallå allihop!
Jag heter Johan Olsson och är den fjärde av KRIK- Karlstads medlemmar som skriver i denna nystartade blogg som hade premiär i september. Det känns verkligen gött att av KRIK få förtroendet att starta en blogg så här tillsammans med sina vänner.

Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv.  Jag heter Johan Olsson och är 19 år, men fyller 20 i november och lämnar snart tonåren bakom mig. Därför är jag allra yngst i gruppen, dock bara med några månaders marginal. Jag valde direkt efter gymnasiet och studenten att börja plugga på Universitetet i Karlstad. Där har jag ganska nyss börjat mitt andra år på lärarutbildning, där jag läser till lärare för grundskolan. På fritiden blir det mycket friidrottsträning och där 200m och framförallt 100m är det grenarna jag ägnar mig åt. Tyvärr är jag just nu skadad och kan förhoppningsvis så snart som möjligt komma tillbaka till att springa snabbt utan att ha ont och kunna göra det man verkligen älskar.

100m lopp från 2007, jag springer i svarta linnet
Min kristna bakgrund har jag fått med mig av min släkt och min familj och ända sedan jag var liten gick vi på gudstjänster i Missionskyrkan. På den tiden var det inte precis bibelläsningen eller det pastorn sade det aldrig mest intressanta. Detta var istället fikat, pingisbordet i källaren och kuddrummet som lockade mig och min bror allra mest. Eftersom det inte fanns något nät, fick vi helt enkelt ta det vi hade, nämligen ett gäng biblar och det fungerade oväntat bra för dem som undrar!
Från att jag gick i kyrkan med föräldrarna sen barnsben har jag haft med mig Gud och brukade be Gud som haver barnen kär på kvällarna. Både Gud och bönerna började dock svalna och suddas ut ju äldre jag blev och efter konfirmationen försvann detta nästan helt ur min vardag och jag bad mest av vana. Jag trodde väl under den här tonårsperioden fortfarande på Gud, men det var inget jag varken levde efter eller tänkte på. Jag ville sällan gå på gudstjänster eller på tonår, som var ett slags ungdomsmöte på kvällarna där vi bad och hade olika lekar tillsammans och detta gjorde att jag inte fick några kristna förebilder eller fick förnyat intresse av att följa Gud och den kristna tron.
Någonstans 2008, 2009 fick jag reda på att det startades en slags bönegrupp i Karlstad med några friidrottare. På den här tiden var jag någorlunda bekant med några friidrottare som var med, men kände dem inte jättebra. Min storebror ville och gick med i denna bönegrupp och försökte också få med mig till gruppen. Jag var lite tveksam och lite orolig för vad det var man gjorde i denna grupp. Jag var ju inte jättekristen och jag fick reda på att de skulle be tillsammans vilket för mig då verkade lite läskigt och inget jag gjort tidigare. Jag funderade länge på om jag verkligen ville vara med eller inte och jag har inte direkt ångrat att jag tog beslutet att hänga på!
Förutom att få kristna förebilder och kompisar så lärde man sig otroligt mycket det första året jag var med. Vi såg på olika kristna videor, läste i bibeln, bad tillsammans, sjöng tillsammans och bara pratade. Snabbt fick vi en väldigt härlig gemenskap vilket också stärks ytterligare då vi varit på ett antal kristna läger tillsammans.
Apropå läger så var detta något jag inte varit på sedan konfirmationen och där jag lärde mig en massa saker jag inte vetat om förut. Att Jesus död faktiskt betydde något mer än vad jag förstått tidigare. Att GT och NT hängde ihop på ett fantastiskt sätt och så vidare. Detta kändes som en otrolig inspiration och dessutom fick jag höra om fantastiska berättelser där lägerdeltagare berättade om sin tro och om speciella händelser ur deras liv. Jag fick höra vanligt folk som genom bön blivit friska ifrån sjukdomar eller från smärta, vilket var något helt fantastiskt.
Jag fick med mig välbehövlig bibelkunskap och som helhet blev lägret ett startskott för min kristna tro på allvar. Jag kände att kristna tron var så mycket viktigare än vad jag tidigare hade förstått den. Jag kände att jag ville ha mer att göra med Gud i mitt liv och upplevde att jag verkligen var glad av att ha fått den här insikten genom lägret.
Idag är framförallt den kristna tron en otrolig trygghet och glädje och jag har fått någonting jag saknade innan. Att få känna att du har någon med dig hela tiden känns underbart och att dela gemenskapen med Gud i vår KRIK- grupp är sjukt roligt och givande.
Förutom att jag tränar friidrott på fritiden har jag aldrig tappat mitt stora och breda sportintresse. Det började med bandy på gatan, till staffet runt kvarteret, till förstörd gräsmatta på baksidan och så vidare. Nu är det mera att se på sport än springa på gatan och spela bandy, men dock står intresset kvar. Det som förenar KRIK är ju dels att alla brinner får att idrotta och för mig så känns det som att jag och idrott alltid har hört ihop. På samma sätt hör vi ihop med Gud och är skapade till att leva i gemenskap med honom. Om vi följer honom så är han med oss och om man känner att man hör ihop med idrott så kan förhoppningsvis KRIK göra att man så småningom hör ihop och skapar en gemenskap med Gud också!
Trevlig torsdag!
/Johan

18 oktober 2011

Ett jagande efter vind

Så var det min tur att skriva i vår alldeles bästaste blogg. Jag heter Therése och om jag nu skulle ha varit så där en 12 år så skulle jag ha beskrivit min ålder i "12 jorsnurr". Men jag hoppar det nu, för numera vet jag att ett jordsnurr är ett dygn och inte ett år..."Anyhow", hur coolt det än låter så är jag alltså inte 20 jordsnurr utan 20 år. Jag är uppvuxen i en kristen familj och har förutom mina drygt 10 år inom friidrotten även gått i dans, orkester, och kör. Inom kyrkan är det lätt hänt att få uppfattningen om att det är bättre att tjäna och ära Gud genom musik än idrott. För många är inte ens idrotten ett möjligt alternativ att få ära Gud på. Det kan göra mig lite ledsen, för genom ett sådant förhållningssätt missar man så gaaalet många sätt att tjäna och ära Gud på. Jag älskar att sjunga lovsång till Gud, det är bland det mest sköna, rogivande och fantastiska jag vet. Men jag älskar även att friidrotta och glädjen jag känner i sporten tror jag kommer från Gud. Precis som jag genom sång och dans kan lovsjunga Gud, kan jag ära Honom genom att springa eller hoppa, och jag tror inte att det är någon skillnad för Gud. Det handlar om vad vi sjunger i våra hjärtan, sen hur vi uttrycker det hela spelar inte så stor roll. Det finns säkert lika många sätt som det finns människor. Frågan är bara vart vi har vårt sikte inställt, världen och tiden här på jorden, eller Gud och evigheten?

På våra senaste samlingar har vi bland annat läst Predikaren kapitel 1-3. I predikaren försöker kung Salomo sig på en undersökning kring vad vi människor får tillfredställelse och mening ifrån. Summan av kardemumman i de tre första kapitlena är i stort sätt att allt slit och sökande efter kunskap, rikedom och framgång är tomhet ett jagande efter vind. Ingenting har något värde om inte Gud finns med i det. Detta skrev Salomo för ungefär 3000 år sedan och jag tror att det finns en sanning i det än idag. Det är så lätt att tro att saker man gör är så fruktansvärt viktiga, men rätt var det är händer det någonting och luften i ballongen som man kämpat att blåsa upp bara pyser ur.

"Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen" Pred 2:11

Predikaren kan kännas tung och pessimistisk, men jag tycker mig finna ett otroligt djup i dess ord. För med Gud hamnar allting man tänker, gör och är i ett nytt ljus. Gud bidrar med perspektiv på saker och ting, och det tror jag är livsviktigt. Men det är ju inte alltid så lätt att ha Gud i centrum i allting. När vi läste predikaren i vår lokalavdelning fann jag att orden berikade mitt liv och jag höll verkligen med om vad Salomo pratade om. Men likväl så glömmer jag detta nästa dag då jag inte vet vart jag ska ta vägen på grund av allting som jag "måste" göra. Men så knackade Gud mig på axeln och sa "Kära lilla Therése, varför håller du på att jaga efter vind? Kommer du inte ihåg någonting av det du läste igår? Det enda du behöver är mig".

"Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också."  Matt 6:33

10 oktober 2011

Seger-helgen!

En helt underbar helg har sprungit förbi.
I fredags var jag ledig från jobb, för att min syster Rebecca o hennes familj, Niklas + Anton (snart 2) o Maja (6 mån) hade tagit sig upp från ljuva Munka Ljungby. Det blev ju givetvis fullt upp med lite Uppsala-guidning och barnpyssel. Helt underbart!

Det var också en perfekt uppladdning inför två viktiga matcher, dels för mig mot Hammarby borta på lördagen och dels för Niklas som mötte Sirius borta med sitt FC Helsingborg. (Ja, ni kan tänka att vi är lite innebandynördiga när vi är samlade..) Dock hann vi med att avverka årets sämsta tennismatch på en vattenfylld asfaltsbana i fredags också.

Hammarby/Handen sägs stortsatsa och allt annat är superligan är ett misslyckande om man har förstått dom rätt. Men jag tror att dom redan nu, tidigt på säsongen, har förstått att de måste gå in med en mer ödmjuk inställning än vad dom har visat hittills.. De är inte ett allsvenskt topplag i år, trots att de har många sköna spelare i sitt lag som jag faktiskt har sett upp till en hel del i min egna innebandykarriär. Johan Davidsson är ju en legend i dessa sammanhangen. Att han bara pallar att köra på tycker jag är imponerande.. Riktigt samma vassa passningar och samma löpsteg har han ju dock inte kvar sedan glans-dagarna i Haninge på 90-talet. Det börjar va längesen.

FBC Uppsala kunde alltså studsa upp från förlusten mot Thorengruppen förra helgen och vinna lördagens drabbning med 6-8. Helt underbart! Vägvisare denna match var framförallt andrafemman anförda av Martin Bengtsson o Markus Nordlind, men även Esbjörnsson får ju kryddas lite extra efter sina två avgörande mål i slutskedet. Otroligt kul att som spelande tränare få se hela sitt lag ge 100 för att vinna och att göra sina egna uppgifter så bra man bara kan och börja lita på att alla andra och gör sitt jobb. Fortsätter vi på detta fina sätt så kommer det bli en rolig säsong för årets nederlagstippade Uppsala-lag. Även målvakt Anton Wetterlöf, som är helt ny i elit-sammanhang måste berömmas för sitt lugna och bestämda spel i kassen.

Sen kunde även Niklas FCH vinna mot Sirius med stabila 5-2 och min bror Daniel fick vinna en match i studentserien i fotboll, så helgen blev en segerhelg med mycket familjehäng o skön segersötma.

Nu är det måndag igen, nya träningar, fortsättning på samma målsättning (9 poäng på 4 första matcherna) och nya härliga utmaningar i jobbet med KRIK.
Btw, har ni väl inte missat att KRIK-nytt är ute i brevlådorna nu? Maxat fin tidning!! Bli medlem nu så får du den hemskickad.

3 oktober 2011

Tung förlust, aldrig igen..

Det är dagen efter en tung förlust. Hemmapremiären mot favorittippade Team Thorengruppen från Umeå slutade 7-8 efter att vi hade varit i ledning från första minuterna till de sista.. Otroligt tungt. Igår kände man bara bitterhet. En fruktansvärd känsla, men så nära till hands i elitsportens värld. Skulle vi däremot satt vårt läge det näst-sista anfallet för kvällen så hade vi gått av som vinnare med 8-7 och hela världen varit rosa o doftat hallon.

Nu när man fått sova på saken och den värsta bitterheten lagt sig så är man återigen sugen på att komma till träningen ikväll, träffa grabbarna och tillsammans få stryka ett streck över det som hände.

Känslan som säger att "detta ska aldrig hända igen" är så stark och man lovar sig själv att hädanefter agera 100% rätt o riktigt i varje situation som uppstår i matcherna framöver. Som om det nu vore möjligt. Men man ogillar känslan av förlust så mycket så att man i alla fall kan besluta sig för att det är värt att göra allt, gå all in, för att aldrig behöva uppleva ett så snöpligt slut igen.

Liknelsen till min kristna tro som bär mig i livet, kan vara en dag som denna, att jag aldrig kan lova någon 100% att det där ska aldrig inträffa igen. Jag ska inte ljuga, inte snacka skit eller inte tänka ont om min nästa, men jag kan lova inför mig själv och säga till Gud att jag vill göra allt vad jag kan för att försöka inte hamna i de situationerna igen, då jag främst sviker mig själv. Gud vet nämligen om att jag kommer faila igen, innebandyvärlden vet om att jag kommer faila någon gång igen. Den hårda konsekvensen i innebandyn är att det syns i statistiken och suddas aldrig ut. Det sköna med Gud är att han stryker ett streck över det och förlåter med en gång jag uppriktigt ber om det.