Nu när man fått sova på saken och den värsta bitterheten lagt sig så är man återigen sugen på att komma till träningen ikväll, träffa grabbarna och tillsammans få stryka ett streck över det som hände.
Känslan som säger att "detta ska aldrig hända igen" är så stark och man lovar sig själv att hädanefter agera 100% rätt o riktigt i varje situation som uppstår i matcherna framöver. Som om det nu vore möjligt. Men man ogillar känslan av förlust så mycket så att man i alla fall kan besluta sig för att det är värt att göra allt, gå all in, för att aldrig behöva uppleva ett så snöpligt slut igen.
Liknelsen till min kristna tro som bär mig i livet, kan vara en dag som denna, att jag aldrig kan lova någon 100% att det där ska aldrig inträffa igen. Jag ska inte ljuga, inte snacka skit eller inte tänka ont om min nästa, men jag kan lova inför mig själv och säga till Gud att jag vill göra allt vad jag kan för att försöka inte hamna i de situationerna igen, då jag främst sviker mig själv. Gud vet nämligen om att jag kommer faila igen, innebandyvärlden vet om att jag kommer faila någon gång igen. Den hårda konsekvensen i innebandyn är att det syns i statistiken och suddas aldrig ut. Det sköna med Gud är att han stryker ett streck över det och förlåter med en gång jag uppriktigt ber om det.
