Hej på er!
Detta blir mitt första bidrag till vår nya fräscha Krikblogg. Tyvärr har dels massor av plugg och massor av gött läger bidragit till att detta når etern för idag, söndag. Have mercy...
Jag heter Johan Andersson och har haft den stora förmånen att mer eller mindre varje onsdagskväll sedan tre år tillbaka ha lägenheten full av samtal, bön och sång tillsammans med människor som på många sätt delar ett liv som liknar mitt. Vår KRIK-grupp betyder oerhört mycket för mig!
Min bakgrund som kristen idrottare börjar tidigt. När jag som sex-/sjuåring får boken "Sportåret 1995" av mina föräldrar känner jag mitt i läsningen att det tar tag inom mig. (Visst är det märkligt hur man kommer ihåg vissa tidiga minnen från sin barndom? Det är så mycket som är helt svart, och sedan dessa så tydliga bilder - som det vore igår.) Där står det om trestegshopparen Jonathan Edwards och det som grep mig var avsnittet om hans tro! Det stod (eller står, jag har boken kvar än idag) att Jonathan varit kristen sedan barnsben och att hans pappa var pastor. Jag som liten unge blev helt till mig över faktumet att en av världens bästa idrottare hade en pappa som var pastor - Precis som jag! Sedan den dagen var jag trestegshoppare och spenderade varje ledig stund ute på vår gräsmatta hoppandes tre, gradvis längre och längre, hopp ner i den lilla 1x1 meter sandlådan som var gömd under en lucka i altanen. Varje hopp skrevs upp och det var ett ständigt jagande av personliga rekord och jag misstänker att jag lekte att jag var Jonathan som slog världsrekord, någon gång var jag även svenske längdhopperskan Erica Johansson...
Jag växte alltså upp i ett kristet hem. Min pappa är pastor och min mamma missionärsbarn uppvuxen i Burundi, ett litet men mycket vackert land i centrala Afrika. Man kan lugnt säga att jag så att säga fått min tro med "modersmjölken". Det gav mig en oerhört nära barnatro som sedan dess gradvis "vuxit" och utvecklats på olika sätt.
Idrotten blev "arenan" efter kyrkan som jag på många sätt växt upp inom. När min pappa slutade som pastor och vi bytte församling blev det väldigt svårt för mig att känna att jag passade in igen. Jag behöll dock min tro och min relation med Jesus utvecklades vidare, när jag var 15 år beslutade jag att döpa mig. Som 16 åring valde jag att flytta till Karlstad och börja friidrottsgymnasiet. Ursprungligen är jag från Upplands Väsby norr om Stockholm och det blev en stor omställning för mig. Det innebar många saker som till exempel att ansvar som städning, tvättning, matlagning osv blev en vardag. Bland annat innebar också flytten att det var höjdhoppsträning på söndag morgon klockan 10.00. För mig fick detta konsekvensen att jag ännu mindre hittade hem i någon församling...
Så pågick det under min gymnasietid: träning, träning och tävling. Men under sommaren efter jag tagit studenten 2008 hade jag fått nog av livet som satsande idrottare. För att göra en lång historia kort så kände jag att min personlighet och min önskan att leva för Gud inte gick ihop med mitt idrottande. Jag var den typen som stängde in mig oerhört i mig själv för att hitta fokus och samla kraft. Jag gick på sätt och vis in i en roll där jag ständigt "pushade" mig framåt. För mig funkade inte detta, jag trivdes helt enkelt inte med den rollen. Jag hade länge burit på en längtan att min idrott kunde få betyda mer för andra människor - men jag kände mig inte på rätt plats. Många får ihop det här med elitsatsande idrott och ett helhjärtat kristet liv och jag blir så imponerad och inspirerad av det! Jag är helt övertygad om att det kan vara ett fantastiskt sätt att ära Gud på, men för mig blev det för svårt.
Jag valde istället att följa en dröm jag burit med mig sedan barnsben - Att bli tränare. Jag tänkte att jag kan använda all den tid och energi jag tidigare riktat på mig själ på andra istället. Jag antog rollen som tränare och gick in för den på samma sätt som jag tidigare gjort med mitt egna idrottande. Mitt livs bästa idrottsliga beslut var gjort...
Ungefär ett halvår senare på en släktträff kommer jag och min farbror in på kombinationen av idrott och tro som i takt med mitt idrottsliga ledarskap vuxit sig till en djup passion inom mig. Han berättade för mig om en kristen idrotts organisation som haft en lavinartad utveckling i Norge och nu kommit till Sverige. KRIK hette organisationen och han talade så varmt om den och nu, ett par år senare, sitter jag här och skriver en text att lägga upp på vår lokalavdelnings KRIK-blogg - Häftigt!
För mig har KRIK betytt oerhört. Men inte framför allt tack vare fantastiska läger, event och ledare. KRIK betyder mycket i mitt liv tack vare budskapet som KRIK förmedlar. En relation med Jesus i och genom idrotten! I min erfarenhet är det få fenomen som griper människor så djupt och som har en sådan kraft till gemenskap som idrott och Jesus. Att kombinera dessa två är enkelt uttryck "Simply the best" för mig.
Min dröm och vilja är att kämpa för KRIKs fortsatte arbete med att växa och på så sätt sprida Jesu budskap inom idrottens svettiga lokaler. Jag önskar att färre och färre människor i dagens Sverige tvingas välja mellan kyrkan och träningen, såsom jag många gånger gjort.
Tack KRIK!
Tack, Tack, Tack Jesus!!!
Vi hörs!
/Johan
