Det var så att jag under veckan hade bakat kanelbullar och tänkte att det kunde vara smaskigt att ha med sig på tågresan. Istället för att ta med mig en bulle till mig själv, tog jag med mig två bullar - till mig själv. Väl på tåget blir jag sugen på dessa bullar och går för att hämta dem. När jag inser att jag tagit två bullar till mig själv känner jag mig lite dålig och tänker - Näe, jag ger en av mina bullar till min tåggranne.
Min tåggranne var en tjej som var några år äldre än jag. Vi hade inte sagt ett ord till varandra. Jag frågar henne om hon möjligtvis vill ha en av mina kanelbullar och hon tackar ja. Kanelbullen var äkta men ändå symbolisk på ett sätt eftersom det var samtalet som den ledde till som var det riktigt roliga. Vi pratade konstant i kanske 2.5 timme, dvs resten av resan. Det visade sig att även om var troende (!) och hon kunde dessutom sticka vantar.
Jag fick inte bara en ny tåg-vän under denna resa. Jag fick dessutom inspiration till att börja sticka vilket jag nu också har gjort under hösten (perfekta julklappar). Men allra mest insåg jag hur mycket det kan göra att dela med sig av något man själv har - bara för att det är trevligt och för att vi uppmanas och utmanas av Bibeln att vara givmilda och ge med glädje (2 Kor 9:7).
Fler kanelbullar åt folket!
/Elina
