Ett gammalt, och ett nytt... år alltså.

Tänka sig! Det har gått ett helt år sedan förra nyår! Och det känns som att det var ett helt nyår sedan jag uppdaterade bloggen! Pinsamt.

Jag gillar nyår. Egentligen inte själva firandet alla gånger som tendera att vara ganska ångestladdat - vart ska jag fira - med vilka - på vilket sätt - vad ska jag ha på mig!??...
Men jag gillar det här med att göra bokslut och gå in i ett nytt år - ett oskrivet blad - fullt av möjligheter!

Varje år brukar jag så här efter jul stanna upp och fundera igenom året som har gått. Bläddra igenom dagboken, som i perioder faktiskt används... titta igenom bilderna som jag tagit och gå tillbaka och läsa en och annan bloggpost och fundera tillsammans med Gud vad det här året innehållit. 
Och precis som de flesta år (läs varje) så har det här året både haft toppar och dalar, framgångar och en del misslyckanden... en hel del glädjeämnen, när man ser tillbaka, och en del saker som aldrig verkar lämna bönelistan!...
Men, faktum kvarstår, och det förundras jag över varje år; att Gud stå stabilt kvar och omsluter med sin omsorg oavsett skiften. Typiskt Gud på något vis...

"Gud har själv sagt: Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig." 

Hebreerbrevet kapitel 13 och andra delen av vers 5

Vad har hänt i ditt liv det här året? Vad har du för händelser, utmaningar och erfarenheter som du nu kan lämna i Guds händer och gå vidare ifrån? Och vad tar du med dig för erfarenheter, utmaningar och möjligheter in i det här nya året? Och på vilket sätt utmanas du att låta Gud få vara med i det ännu mer konkret?

För mig återstår en hel del att landa i. Men jag har ju ända till klockan 00.00 imorgon på mig!...

Så maktlös man kan känna sig.

Usch! Visst gör det ont att se och höra om nöden på Filippinerna!
Har precis kommit hem från några dagar i Huskvarna och församlingen i Kungsporten råkar visst ha missionärer just där som just nu gör sitt bästa att hjälpa.

Läs mer här

Kanske du också skulle vilja göra något? Ett sätt är att bidra ekonomiskt till det arbete som de gör...

Den generösa församlingen!

Livsglädje Landskrona är väldigt duktiga på att ge hjälpmedel och verktyg för att hitta en god rytm för daglig bibelläsning och reflektion, och gör det dessutom tillgängligt för vem som helst:

I våras hade de 5 veckor med Hjärtats Språk.

Och nu har de precis startat en ny serie som heter Det generösa livet

Fina tips. Kanske kan vara en hjälp och inspiration även för dig i att fördjupas i relationen till Gud?

"Vad är din story?"

Förra helgen var vi iväg med församlingen på gemenskapshelg. Ett sånt där underbart teambuildande sammanhang när man inte sitter och tittar varandra i nacken under en Gudstjänst utan där man (har möjlighet att) får del av varandras liv!
Jag hade förmånen att få dela stuga med en tjej som heter Bodil. En av kvällarna vid läggdags ställer hon den där sköna frågan "vad är din story?"... lite famlande försöker jag fiska efter något särskilt hon vill veta till jag förstår att hon mest bara är intresserad av vem jag är och det som är mitt liv... Av de händelser och upplevelser som format mig till den jag är och hur det kommer sig att jag råkar var just där jag är idag.
Så där låg vi, två tjejer i samma ålder till sent in på natten och delade erfarenheter och upplevelser av det som är livet. En del väldigt olika, men mycket väldigt lika.
Tänk så berikande att få ha människor runt omkring sig, som dessutom lever med en genuin öppenhet och intresse för andra. En sån människa vill jag vara.

FILMER FRÅN SNOW CAMP 2013

Så frustrerande.

Ett av det mest kvalitativa sätten jag och Gud umgås bara vi är på promenad, då jag inte är uppsplittrad med en massa annat.
Så på dagens promenad tänkte jag slå två flugor i en smäll och lämna tillbaka en lampa på IKEA och på vägen finns en hel del riktigt fina secondhand. Är på jakt efter både nytt soffbord och matbord.

Men så frustrerande! Istället för att ha den där sköna feelingen i Guds närhet och få uppleva Hans tilltal så hade jag en gnagande känsla på insidan som tog hela min uppmärksamhet... I kombination med bords-tankarna.
Till jag inser att det var just det som Gud hade på hjärtat den här förmiddagen! För ibland tenderar mitt inredningsintresse att ta överhand istället för att nöja mig med och vara glad och tacksam för det jag redan har. Att det finns ett värde i att vänta och längta och att det är något väldigt märkligt med vårt konsumtionshets!
Blev inga fler secondhands idag.

Har du nån gång upplevt hur det Gud välsignat dig med av intressen och förmågor har tagit överhanden så det sätt som det tar sig i uttryck inte längre behagar Gud?
Kanske du precis som jag är där idag. På vilket sätt ger du Gud utrymme att tala till dig om detta, och vilka steg behöver du i så fall ta för att få rätt på det igen?

Så där säger man bara inte!

Idag röt jag ifrån till en fördomsfull och smått främlingsfientlig tant när jag tillsammans med femtio andra stressade människor köade till ULs kundtjänst.
Man får göra sådant. Och jag tror man bör göra det oftare.
Särskilt om det finns ytterligare irriterade människor runt omkring som kan ha liknade icke-särskilt-medmänskliga tankar.
Usch. Väl på bussen kommer en tår.

Tack Gud att du älskar varenda människa precis lika mycket och ser till oss var och en. Och hjälp oss extra mycket att se på människor med annan bakgrund och annat sätt att fungera än oss själva på det sätt som du ser på dem. Likvärdiga, älskade och betydelsefulla.

Hang-up.

Jag är en sån där person med hutlöst höga krav på mig själv... som många gånger har varit till nytta för att nå goda prestationer, men betydligt oftare gjort att jag aldrig känner mig nöjd, och alltid kan pressa mig lite mer.
Bland annat så har det tagit sig i uttryck att jag alltid tränar på egenhand (bortsett från när jag tränat med laget så klart) eftersom jag alltid tycker jag håller för lågnivå och inte vill sinka någon annan, och för att undvika att få ytterligare press på mig - det räcker liksom med min egen.

Visst låter det som ett ganska knepigt och tråkigt beteende? Och kanske känner du igen dig?
Jag har iallafall insett att det inte kommer hålla i lägden och att jag vill annorlunda. Så för att hitta ett sunt och trevligt sätt att träna på så behöver jag bita i det sura äpplet och använda ambitionen till att skapa ett nytt förhållningssätt till prestation genom att utmana det jag tycker är jobbigt.
För ärligt talat så är det nog ganska få som överhuvudtaget bryr sig om hur bra flås jag har eller hur väl jag kan trycka ifrån i uppförsbackarna av de vänner jag skulle kunna träna tillsammans med...

Så här efter sommaren så har jag tänkt att jag ska ut och springa innan dagen på kontoret eller skolan drar igång. Jag bor nämligen i samma hus som kontoret. Och oj så bra det började! De första tre dagarna... sen började jag kompromissa lite och löpningen blev till powerwalks och promenader... så idag hade jag bestämt mig för att komma igång igen. Men usch så jobbigt det kändes.
Så när jag mötte en löp-redo Mattias Ottestig i dörren och han frågar om jag ska hänga med så tänker jag: aldrig i livet!... men samtidigt, tänk va skönt det skulle vara med lite draghjälp ändå... och på insidan startar någon typ av konflikt.
Så när jag hör mig själv säga: "okej!" efter en stunds övertalning så börjar prestationsångesten komma smygandes...

... tror ni jag behövde oroa mig? Icke, kommer hem glad och stolt... inte så mycket för att jag sprungit utan mer för att jag precis övervann en hämmande och tråkig hang-up. Grattis till mig!

Har du hang-ups som du skulle behöva utmana?

Hej igen.

Här har hösten dragit igång i ett rasande tempo. Och oj så jag gillart! Välkommen vardag! Road-trippar för tillfället ner till Mullsjö för uppstartsdagar med skolan och i övrigt har jag knappt hunnit morsa på KRIK-kontoret.
Mattias har hamnat på plats och här om veckan sa vi Ciao Bella och gratulerar Örebro till en superpärla!

Vad hände med rutinerna?

Tappar du också rutinerna på sommaren?? Det här med att blogga har som helt bara fallit ur mitt vardagliga görande!

Och visst finns det en risk att goda rutiner faller bort eller får lägre prioritet när dagarna ser annorlunda ut och dygnstiderna inte riktigt är som vanligt.
För mig har somrarna alltid varit en utmaning när det gäller tiden tillsammans med Gud. Jag har alltid skyhöga ambitioner för att avsätta massor med tid för bön och bibelläsning innan, men när den nya vardagen kommer igång är det som att annat fyller upp det utrymmet utan problem.

Den här sommaren började i ett allt för slitet tillstånd, så jag ska erkänna att rutinen med höga ambitioner för nya rutiner måste även den fallit bort.
Men i bilen påväg till en vän så kommer jag att tänka på en annan av mina vänner här. Tanken slår mig att hon kanske skulle kunna hjälpa mig med det jag inte alltid orkar så mycket av själv just nu.

Så vi bestämde att vi ska ses ibland och hjälpa varandra att be.
Bra va?! Det är kanon vill jag lova!

Mitt hetaste sommartips: hitta en böne-/läsa bibeln-/prata tro-kompis, eller vad nu din utmaning är när vardagen inte ser ut som vanligt.

Den där Gud.

Ibland funderar jag på hur Gud fungerar egentligen..

Som många andra så har jag inte haft lätt att få permanent boende i Uppsala, utan har fått hattat runt nästan varje termin. Obs, det har alltid (...eller oftast...) löst sig så där helt makalöst bra, och har aldrig varit bostadslös. Men visst sliter det på att packa upp och ned och inte riktigt känna sig hemma... Så nu har min bön och önskan varit; permanent boende. (vilket är en utmaning även för Gud i Uppsala... eller...)

Så jag och Sune ber speciellt för detta en dag på kontoret och så sticker Hanna in huvudet och förklarar att hon inte ska ha en lägenhet hon blivit erbjuden och att hon nämnt att jag är i behov. Så några snabba telefonsamtal och mess, tummhållande på alla tummar vi kan hålla och bön, bön, bön.
Jag var helt förbluffad! Kan man verkligen få bönesvar så fort?? Utan att behöva slita hål på knäna för det? Det måste finnas en hake...

... och visst gjorde det de... Fanns andra intresserade också och skulle få vänta några dagar på besked... som blev till en vecka...
Så mycket oro och stress alltså (tror mer än innan jag ens hade något på gång)... Till jag bara häromdagen då det gick över någon typ av gräns och jag bara var tvungen att lämna det till Gud och vila i och lita på att Gud även (denna gång) har detta i sin hand.
Dagen efter fick jag besked: jag fick lägenheten.

Och återigen är det som att Gud vill lära mig något och bara: varför oroar du dig för så mycket...

Den enda rytm jag har i kroppen.

I fredags så var jag hos några vänner, musikaliska sådana och fick frågan om jag spelar något. Jag svarade "Mest innebandy, fotboll emellanåt..."

Varje år så tar jag ett träningsuppehåll från mitten av april till slutet av maj och promenerar mest istället eller tar någon lugn löptur någon gång när andan faller på. Det är som att innebandysäsongen fortfarande sitter kvar i kroppen!
Nu är motivationen på topp igen (jag var av den sorten som gillade försäsongsträningen ute i spåret!) och kroppen har vilat upp sig efter en hård säsong... eller förresten så har jag ju inte kört så hårt... men kroppen har fått vilat i alla fall, och är nu redo för att ladda för nästa... eller ja, inte säsong då ra men, ja... ni fattar...

Proffsdrömmen.

Jag har aldrig varit något stort fan av Idol eller liknade program på TV... men Proffsdrömmen! Riktigt roligt.

Annars så pluggar jag, pluggar och pluggar, njuter av sol och umgås med vänner, och pluggar... när jag inte pluggar så tänker jag på allt jag borde plugga... usch, jag ser framemot sommarledigt snart... även om det blir en del plugg även då...

Lästips.

Det blir lite förlite bloggande just nu men det är ju så hejdlöst vad mycket det blir att avsluta i skolan så här när terminen börjar närma sig sitt slut.

Förra sommaren märkte jag att jag blivit en sån här som tycker det är nice med sommarläsning! Ni vet, hängmatta och en god bok...

Här kommer några boktips från min plugg-hög som är utmanande och inspirerande:

Kom som du är - inga perfekta människor är tillåtna av John Burke

Tillsammans: nitton livsviktiga saker kristna gör när de möts av Emmanuel Bäckryd

Mer redo än du anar: att samtala om kristen tro i vår tid av Brian D. McLaren

Ska vi trösta förlorarna?

Var högtryck på Allstar sportbar igår och vi njöt av att se Sverige spela hem VM-guldet på hemmaplan några ynka mil söderut!
Men faktiskt så led jag ett ögonblick lite med Schweiz efter den turnering de gjort.

Det får mig att tänka på en hemmaseger vi tog med Ö-vik! På papperet var vi nog nederlagstippade mot de flesta lagen i serien den säsongen... men när slutsignalen ljöd efter matchen hade vi tagit ännu en otippad seger - otroligt glad och nöjd med prestationen mötte jag upp mina vänners barn halvvägs på planen som var helt ivriga att gratulera... efter att segerruset avtagit lite frågar nioåriga Johannes: "ska vi gå och trösta de andra nu?"
Lite halvjobbigt läge att förklara för en empatisk nioåring att så är spelet - det handlar om att vinna eller förlora... men snälla kan jag få attityden och hjärtat?!

Gratulerar med dagen Norge.

Jag tycker det är hejjigt värre! Sedan jag fått norska vänner så har jag firat Norges nationaldag mer än vår egen.

I år är de dock på vift - men det känns ändå lite festligare än vanligt här.

Kan även bero på sommarvärme, sol och roliga arbetsuppgifter.

Jag håller på att sammanställa en undersökning jag gjort med våra hemgruppsledare i kyrkan. Och tycker det är så spännande att se hur tron och ivern efter växt i relationen till Gud i gemenskapen med andra människor kan hålla genom livets olika skiften och situationer, och jag är djupt imponerad av våra ledare som använder den kreativitet Gud har lagt ner för att få det att fungera!

Här finns allt från studenter, småbarnsföräldrar, Knivsta-bor, pensionärer, nytronende och andra som inte vet av något annat än livet med Gud, medelålders och arbetande, församlingsledare och icke troende som regelbundet träffas för att dela livet och hjälpa varandra att växa i tro och överlåtelse till Jesus.

Gud så bra!

Det är regnigt här idag. Meeen... på kontoret är det stor glädje, förundran och tacksamhet över att vår Gud är så god och drar människor - alltså vanliga svenskar och vanliga nysvenskar - som inte har kommit i kontakt med honom tidigare till sig!

Visst är det underbart, uppmuntrande och utmanande!

Har du någon i din närhet som skulle få lära känna Jesus?

Vad tror du är din roll i det?

Eller håller du på att utforska tron och det kristna livet? Keep it up - du är i gott sällskap! 

Bekymren.

Idag behöver jag läsa och ta till mig: 

25 bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? 26 Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? 27 Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? 28 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. 29 Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. 30 Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? 31 Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? 32 Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. 33 Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. 34 Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

 Matteus evangelium kapitel 6

Jag trodde att den här vad-händer-nästa-termin-nojan skulle försvinna med åldern, men tydligen inte ännu! 

Tack och lov så vet jag ju i alla fall vad jag gör de närmsta åren och var jag ska vara men det finns tydligen en hel del andra saker som kan bekymra... 

B t w så gillar jag den här texten i sammanhanget; oavsett var och vad så:

Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.

Jeremia kapitel 29 vers 7

Kan man vara kristen och elitidrottare?

Är en fråga jag ofta får... och ärligt talat så tycker jag den är lite konstig... för vad är det egentligen man undrar??
Kan man vara kristen och träna? Kan man vara kristen och ha roligt? Kan man vara kristen och umgås med människor som inte räknar med Gud i sin vardag? Kan man vara kristen och ha vänner som är lesbiska? Kan man vara kristen och leva vardagsliv?

Ja, varför skulle man inte? 

Hade jag däremot fått frågan om man kan vara kristen på egenhand så kan jag bestämt svara: "nej, det tror jag inte fungerar särskilt bra." Skulle bland annat vara svårt att lyssna till Guds tilltal genom bibelordet och applicera det på sitt eget liv eftersom det handlar så supermycket om hur Gud verkar i gemenskapen och att det är där tron och livet formas tillsammans med andra kristna.

Om jag ändå ska svara på frågan så är mitt svar: Jag kunde iallafall det. P.g.a att jag hade en församling och vänner som supportade mitt idrottande och mina val och där jag aldrig behövde välja mellan idrotten och församlingen, utan fick hjälp att hitta andra vägar för församlingsengagemang och att vara en del av församlingsgemenskapen.

Och tänk för den delen på alla goda vänner jag fått som berikat och fortfarande berikar mitt liv, på de tillfällen jag haft möjlighet att dela tron och livet med Gud med människor som kanske inte kommer i kontakt med det på annat håll, försökt stå för en annan värdegrund än den som är beroende av prestation och i särskilda situationer fått försöka ge tröst och hopp utifrån att jag tror livet har en djupare mening än de öde som ibland drabbar oss.

Maj alltså; jag gör samma insikt varje år.

Idag sitter jag ute i solen och skriver intervju-underlag. Jag håller på  att titta på hur vi kan arbeta med hemgrupperna i vår församling. Sånt gillar jag!

Maj är en konstig månad... Det finns nog ingen gång på hela året som det hopar sig som det gör i maj. Almanackan är full på ett helt annat sätt en resten av året och att-göra-listan betydligt längre... men också betydligt mer effektiv...
För samtidigt har man - för att tala för alla - all tid i världen att sitta ute till långt in på kvällen med goda vänner, det är nu man gör sig för och lagar goda ta-med-ut-middagar eller lägger kött i marinad en hel dag (!) innan det ska grillas. Det är nu man lyckas planera in saker långt i förväg (vilket man annars inte gör om man är student i Uppsala). Det är nu man passar på att umgås med de människor som man aldrig hinner träffa annars, för att inte tala om de man umgås med större delen av tiden i övrigt!

Det är nu man njuter av livet! Maj, du är underbar... och ganska märklig.

Då rullar vi hemåt...

Med Nadine vid gaspedalen rullar KRIK-bilen hemåt efter en go dag igår med ledare och konfirmander där vi till mesta del pratade om hur livet och efterföljelse till Jesus kan ta sig uttryck i vardagen - oavsett vad den innehåller. För min del som elitsatsande innebandyspelare, där man ibland ställs inför situationer där idrottskultur och mina kristna värderingar frontalkrockar.

Oj, så jag gillar temat och oj så jag uppskattar att vara i ett skönt team med hög grad av uppmuntran och support och där alla har utrymmet att ge sitt bidrag och på det sätt som passar för var och en. 

Bella och Olle höll en sanslöst bra predikan på kvällsmötet igår, vi hade panelsamtal och lite ytterligare undervisning och givetvis en del aktivitetspass. Vi hade även med oss Fanny, Fredrik och Johan från KRIK Ängelholm. Riktigt nice med andra ord!

Nu ser jag framemot att komma hem till Uppsala igen efter en helvecka på västkusten...

Tidig morgon.

Fick lämna Göteborg tidigt i morse för att ta mig till Halmstad och konfa-partay på Gullbrannagården.
KRIK-kostymen på och nu inväntar jag bara taxi-Bella-och-Olle och passar på att njuta av morgonsol, morgonkaffe och morgoncroissant. Morgon helt enkelt.

Lite tyst...

I veckan har jag varit iväg med skolan och bland annat haft tystretreat. Välbehövligt att få pausa livet i övrigt en stund och bara ha tid med Gud och få vila i hans närhet. 

Tycker det har häftig effekt på mig, för visst märker jag skillnad i närvarande både i samtalet och relationen med Gud, men även i hur jag uppfattar och uppmärksammar min omgivning. Lite samma upplevelse som det jag skrivit om här.
Oj, vad jag tycker det är viktigt att ge Gud utrymme att forma livet och ibland är det det här som behövs.

Japp...

Jag tycker inte alls om Japp egentligen... men av någon anledning så blir jag alltid så extremt sugen på det i Bistron på SJ...
Efteråt funderar jag dock på samma sak varje gång; 'varför köpte jag en Japp? Jag tycker ju inte om den!'

Är påväg till västkusten en vecka för utbildningsdagar med skolan och spännande KRIK-uppdrag.

En tom bloggvecka...

... men väldigt mastig i övrigt.
Ibland så kör ju bara livet ihop sig. Det här har varit en sån vecka här. Och eftersom jag verkar vara en ganska hel människa där kroppen, känslorna och tankarna hänger ihop, även om känslorna ofta verkar leka sitt eget liv så blir det lätt lite överdramatiskt...

Jag önskar så att jag var bättre på att hålla saker som är sanna för sanna oavsett om känslorna är med eller inte... t.ex. att Gud är med även när det inte känns så...

En god vän till mig uttryckt det så bra tycker jag:

Och så kommer de där dagarna när jag kastar en blick över axeln och bara ser ett par fotspår. Och just där och då kan jag inte avgöra om det är mina egna eller Guds.

Har du också såna dagar ibland?

Guldkant på helgen.

Vilken helg det här har varit alltså!
Guldjubel i Västerås och Falun i Lördags efter SM-finalerna i innebandy.
Norrlandsderbyt i SM-finalen i Ishockey är igång... Och icke att förglömma; Upplands damjuniorer (känner mig stolt) och Stockholms herrjuniorer tog hem guldet i distriktslags-SM för 17åringar... Innebandy så klart.

Har vart många pling i mobilen här under det att jag haft det nice med vänner som är mer än guld värda! Men som jag nästan glömmer gå igång på lika mycket som de där rafflande finalerna...

Premiär.

Blev en tidig morgon idag. Premiärspelade match imorse. Träningsmatch. Förlust. Inte stabilt på något sätt. Surandet börjar lägga sig. Det är ju ändå så roligt.
Känner att jag börjar hitta hem på innermittfältet.

Inser dock att söndagen kommer att gå åt till återhämtning. Jag är som inte riktigt van med de här långa intervallerna. I innebandy är det ju typ en minuts intensitet och sedan vila 1-2 minuter innan nästa - jag har helt glömt hur man gör när man ska vara aktiv med varierande intensitet i 90 minuter!
Därför ska jag nu ta hand om min krampande mage. Grattis!

Ha en fin söndag!

Torrt värre...

Ni har tur som inte träffar mig regelbundet för tillfället. Jag är så extremt skoltrött och gnäller alldeles förmycket på att jag har så mycket läsning.
Men trött är jag.
Så vid vetskapen av, eller efter ett antal sidors läsning per dag så finns det inget i mig som vill eller orkar plocka fram Bibeln och  l ä s a!

Men, oavsett så vill jag och tycker det är viktigt att låta Guds ord och tilltal få utrymme i mitt liv dagligen. Och kanske speciellt när det inte är så inspirerande i övrigt...

I vanliga fall uppskattar jag det där med att bläddra i en faktisk bok som dessutom är rätt personlig på nått vis - men just nu går det bara inte! Så istället har jag god hjälp av att lyssna på när någon annan läser (även om det ibland känns som att det är Bamse jag får uppläst - beroende på inläsare...).

En annan sak som hjälper mig i såna här opepp-perioder är att läsa tillsammans med andra. T.ex i hemgruppen eller med min ny-kristna vän som är helt på det! Vilket inte kan annat än inspirera.

Vad gör du när det känns torrt med bibelläsningen? 

Med annorlunda ställningstaganden.

Vi skrattade lite när vi såg vårt sängbord på hotellrummet en bortamatch!

Har du haft, eller har svårt att få ihop det kristna livet med idrottandet? Eller kanske sliter med utmaningen att stå upp för tron och att du lever i relation med Gud i ett sammanhang där du står ganska själv med övertygelser och värderingar? 

Du är inte ensam!

För mig har det faktiskt inte varit ett så stort problem när jag idrottat utan har för det mesta mött en väldig respekt för min tro och övertygelse. Vilket jag inte kan vara annat än tacksam inför.

Faktiskt så får jag oftare försvara mina ställningstaganden och val inför människor som är bekännande Kristna t.ex. i frågor som rör alkohol, att vänta med att ligga med varandra till man är gift, homovigslar i kyrkans regi och sådana saker... Bland mina vänner i laget så får jag oftare nyfikna frågor om livet, Jesus och Gud, bön och tungotal och får tid och utrymme att ge min syn på saker och ting utifrån min kristna syn på tillvaron. Kanske för att det är naturligt när man tillbringar så otroligt mycket tid tillsammans att man delar även de områdena i nära relationer?

Antagligen har tryggheten i tron till stor del berott på att jag haft kristna vänner och en församling i ryggen som uppmuntrat och stöttat mitt idrottande. Och jag har heller aldrig behövt välja - vilket gör så ont i mig när jag hör andra som blivit tvingade till - utan snarare fått hjälp med att hitta andra sätt att kunna vara en aktiv del i församlingen samtidigt som jag haft den tid som idrottandet kräver. 

Men visst är det en utmaning till varje nytt sammanhang man kommer att välja att vara öppen med sin tro, och där det kanske även innebär att utmana normer och kulturer som finns i det sammanhanget som inte stämmer överens med hur jag vill behandla människor eller hur jag vill prata... men samtidigt så tror jag att det är ett val man gör.

...min erfarenhet är att det som är smärtsamt till en början i att vara annorlunda i ett senare stadie vänds till förtroende och  respekt. Känns det värt det? Jag tycker det är värt det.

Hör gärna av dig om du sliter med detta.

Grattis FBC!

Ni får ursäkta mig med tanke på att vi har hjärtat på olika ställen när det kommer till lag i den här organisationen.

Men jag är väldigt glad. 

Igår blev det nämligen klart att mitt f.d. lag gick upp i eliten efter att under de senaste åren bara varit hårsmånen ifrån. Stooort grattis tjejerna!!

Och de gör det med, vad jag tror är, det yngsta laget som som haft chansen. Imponerande.

Privat område.

Är rätt dålig på det där med fasta. När jag tränade som mest var inte matfasta något alternativ för mig, och i den kyrka jag vuxit upp har sällan fasta varit något man pratat om utan snarare hållit det för sig själv... antagligen med Jesu ord i Matteus kapitel 6 versarna 16-18 som grund: 
"När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."

Eftersom jag inte känt att det varit naturligt att prata med andra om fastan, om alternativa sätt, hur de får det att fungera i sina egna liv, eller varför man ens ska fasta - vilket man verkar ska; Jesus säger ju liksom "När ni fastar...", så har det snarare blivit att jag med lite dåligt samvete hoppat över den detaljen i min relation med Gud.

Men på senare tid har jag nästan lite avundsjukt lyssnat till hur fastan fungerar i andras liv - för det finns faktiskt de som pratar om det som för mig hamnat i någon "privat fåra" av livet och tron... människor som jag vet inte gör det för att visa sig extra duktiga - vilket jag uppfattar att Jesu poäng i matteus-versarna ovan handlar om - utan utifrån ett naturligt sätt att leva det kristna livet i gemenskap med andra och där man hjälper varandra med de sakerna som är svåra att få till...

Så under fasteperioden nu innan påsk tog jag några stapplande steg i att upptäcka den här praktiken i det kristna livet; att avstå från något som tar mycket av min tid och uppmärksamhet i vardagen och ge Gud det utrymme istället.
Min fasta bestod av att ta en paus från Bloglovin'. Jag läser en hel massa bloggar av allt mellan himmel och jord - och ersatte den tiden med mer eller mindre kvalitativ tid med Gud.

Mitt automatiska in-klickande gick ganska fort över, och faktiskt så tyckte jag det kändes som en allt för lätt utmaning #fröken-tävlingsmänniska.
Men vad hände nu när jag gick in på min blogglista efter fastetidens slut?
Jo, helt plötsligt så börjar jag fundera på vad det är för bloggar jag läser, vad jag dagligen stoppar i mig av information och fick rensa bort en hel massa som jag så tydligt märkte inte har en positiv effekt på mig.

Är tacksam till Gud för nya perspektiv som även får justera - om än en liten del av min vardag - som antagligen haft mer påverkan än jag trott. Så tack Gud!

Jag ber om ursäkt för ett alldeles förlångt inlägg i textmassa...

Påskperspektiv.

Har som många andra haft en ganska intensiv period här ett tag, så idag när jag cyklade hem från skolan och avslutat måstena på eftermiddagen så slog det mig att det faktiskt är påsk - PÅSK alltså!!

Min plan har varit att kombinera påskfirande med en del plugg som deeefinitivt skulle behövas göras... men när jag landade in här i eftermiddag så funderade jag på vad jag  e g e n t l i g e n  behöver... 

När blev uppgifter i skolan, eller andra saker för den delen också viktigare än att ta tillfället att stanna upp inför och vila i den viktigaste händelsen i världshistorien?? När blev mitt ekorrhjul som jag lever i varje dag annars på året så viktigt att det som berör mitt liv efter detta inte får min odelade uppmärksamhet ens för bara några dagar?

När jag sätter det i det perspektivet så åker pluggböckerna ner i en låda och bestämmer mig för att ta den tiden att leva med bibelns berättelser om Jesu död och uppståndelse istället - och göra det tillsammans med andra. Njuta av middagarna och tiden med vännerna - inte bara som en trevlig tradition utan även där med fokus på och i relation till budskapet som påsken bär med sig. 

Vill du anta utmaningen med mig - att pausa delar av vardagen som visst kan vara viktiga - men bara för några dagar lägga det åt sidan och öva på att ge utrymme för det viktigaste?

Kanske stanna upp och fundera på den här texten från Efesierbrevet kapitel 2:

4 Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek 5 att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – 6 och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. 7 Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. 8 Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. 9 Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. 10 Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Hetast just nu?

Menar mössan då alltså...

Nästan ett måste för er som åker på Snow Camp! Faktiskt inte i första hand för att du ska vara snygg i backen - det är du ändå! Utan mest för att samtidigt som du har en riktigt snygg mössa i backen hjälper du en ensamstående mamma i Rumänien att få ett tryggt arbete. Bra va!! Den nya KRIK-mössan är nämligen en del i ett biståndsarbete som Dece driver i Rumänien. 

Mitt tips är att vända den ut och in då trycket på insidan är supersnyggt!

Kolla KRIK's webbutik för mer info och fler färger.

Ooja, om jag vet var rumpan sitter idag!

Om jag överlevde gårdagens fotbollsträning!!! Kalv på grönbete var bara förnamnet - var nog det roligaste jag gjort på länge! Här pratar vi idrottsglädje och livsglädje vill jag lova... Och eftersom mitt liv är med Gud, och så även fotbollsträning så drar vi även in trosglädjen i euforin över gårdagskvällen.

Jag lever med Paulus tal på Areopagen idag i Apostlagärningarna kapitel 17 vers 22-31... Med betoning på andra delen i 27 till 28;
"...fastän han (Gud) inte är långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till..."
Du?

I övrigt så känns det underbart att vara tillbaka på kontoret efter förra veckans bortavistelse.
Delar nämligen lokal (och ibland även kontor) med de här sköningarna, så även kaffepauserna. De springer annars mest runt och förbereder det sista inför Snow Camp idag!! Ooo vad bra ni kommer få det som ska dit.

Märklig nervositet.

Idag är här lite nervöst! Jag ska på min första fotbollsträning på typ tio år! Och för mig som lider av en extrem prestationsångest inför sådana eeeenorma utmaningar...(ska inte säga vilken division vi pratar om för då blir min nervositet om möjligt ännu mer patetisk)...

Jag är vanligtvis väldigt icke-nervös av mig - att prata inför massa människor, vara ny på ett jobb eller mingla runt bland människor jag inte känner är inga problem och snarare stimulerande. Men på vissa områden, när det kommer till saker jag egentligen vet att jag kan t.ex. sådant som har med sport att göra - där jag förväntas (av mig själv alltså) att prestera... I die!!

Så håll en tumme... eller det är nog i läget att det behövs bön att jag ska överleva så återkommer jag med resultatet imorgon... förhoppningsvis...

Den där mixade känslan av att känna sig färdig och samtidigt känna lite sorg.

Hej-och-hå vad tiden går! Det är redan två år sedan klubban hamnade på hyllan! Eller faktiskt så gick min sista av träningen innan sista seriematchen...

Jag blev mer eller mindre tvungen att sluta då kroppen och livet i övrigt sa ifrån... och jag tycker det är märkligt, för även om jag inte skulle vilja ha det annorlunda, och på många sätt kände mig ganska klar med innebandyn, så dyker vissa dagar en känsla av sorg upp.

Inte så att jag egentligen skulle vilja börja spela igen (...bortsett från dagar som idag då mina f.d. lagkompisarna kliver in i kvalspel!)

...att var upptagen varje kväll och helg större delen av året, och allt runt omkring som kommer med att vara idrottare lockar inte särskilt mycket. Egentligen vet jag inte heller om jag saknar själva spelandet alla gånger (bortsett från idag då).

... lagkänslan och umgänget är speciellt när man tillbringar så mycket tid tillsammans. Det saknar jag otroligt! Men på många sätt har jag det fortfarande, även om det tagit sig andra former... och kanske är det till och med ännu bättre nu när umgänget med mina vänner som jag lärt känna genom innebandyn spänner över större delar av livet. 

Kanske att det mest av allt handlar om sorgen av att ha tappat en stor identitetsfaktor... för vem är jag nu när jag inte längre är den där vältränade innebandytjejen som jag så ofta blivit, och gillat att ha blivit förknippad med? 

Åter på svensk mark.

Nu är jag tillbaka hemma igen efter några fina studie- och gemenskapsdagar på högskolan i Oslo.
Frukostgöten har sällan smakat så bra! Norrmännen har varit helt underbara... men deras matkultur... nä. Idag äts här rejäl frukost, rejäl lunch och rejäl middag!!

...och kommer nog inte äta bröd på ett tag...

Brandvakt i Norge och utmanande sms.

Skickade ett mess till en vän som mötte Gud för första gången bara för några dagar sedan - heeelt underbart och tack Jesus! - med ett tips på läsning ur ett avsnitt i Lukas 12...
Får till svar:
"Åh, tack vad snällt! Jag läste rätt långt i Markus igår samt Predikaren som jag gillar. Ska även kolla upp Lukas - tack!"

... Jag satte Lukas 12 i halsen (bibelvers alltså...) och bara förundras, utmanas och inspireras av ivern att upptäcka mer och lära känna Gud bättre!

Hur är ditt förhållande till Bibeln?
Får Guds ord utrymme att forma ditt liv idag? Är det något som är viktigt för dig?

Inatt när jag satt brandvakt en timme (vi är med skolan i Norge... exotiskt! ... verkar vara sånt man gör här) läste jag från Johannesevangelium kapitel 15 m betoning på vers 7 och Psaltaren 1 och även 119:9-16... Spännande texter i sammanhanget...

Sara bloggar.

Oj oj. Då var det dags att damma av KRIK t-shirten och kasta mig ut i detta spännande, och liite nervösa uppdrag, att ge ett bidrag av det jag går igång på allra mest - hur tron på Jesus får bli vardagsliv... och där idrotten för mig är en viktig del.

En presentation - Sara Gunnarsson

Ålder: 26

Stad: Uppsala

Huvudidrott: Innebandy

Sysselsättning: Läser teologi och ledarskap på ALT

Just nu: Just precis nu sitter jag ensam i en tom kyrksal och har föreläsning över nätet då jag inte fick till uppkopplingen på kontoret - (obs, har ju givetvis rast nu då i skrivandets stund... givetvis...)
Har även skrivit andakten i ett rykande färskt KRIK-nytt som är påväg ut just nu

Lite om dig själv och din idrottskarriär: Jag är en väldigt stolt och patriotisk Ö-vikare (som de flesta norrläningar som inte längre bor i Norrland!). 
Har spelat innebandy stor del av livet, där åren i Elitserien (2006/2007-2007/2008) med Örnsköldsvik SK/IB och senast Sten Sture BK (2010/2011 - nuvarande FBC Uppsala) i Division 1 får ses som topparna.
Har även kommit tvåa i KRIK Open två år!... men vem kommer ihåg en tvåa??

Hur skulle du själv vilja beskriva dig som innebandyspelare?

Hårt jobbande forward med ett bra skott. Som alltid drömt om att få vara back, men av någon anledning inte riktigt fått förtroendet...

Hur tror du dina lagkompisar skulle beskriva dig:

Vassa armbågar och hård i närkamperna; träning som match! ... har även ofta burit upp fåfäng-titeln och vunnit interna utmärkelser som årets-kraftpaket eller hårdig... coolt va?!... speciellt som tjej...

Favorit bibelord: Varierar men just nu får jag nog säga Romarbrevet 8:35-39

Andra idrotter jag har utövat: Fotboll  

Favorit publiksport: Ishockey - för att referera till min hemstad kan jag inte säga annat.

Snyggaste matchtröjan: gillade våra kobolt-blå figursydda i ÖSK ;)

Bästa idrottsminne: En cup-final i fotboll på Skyttis IP mot MoDo. Som alltid tajt match som gick till straffar. Jag blev, heeeelt oväntat uttagen som sjunde straffskytt. På skakande ben och gråt i halsen, verkligen, så klev jag fram till straffpunkten... lägger en stenhård bredsida vid målvaktens högra stolpe. Känslan är obeskrivlig när jag ser att bollen går in, sträcker armarna i luften och vänder mig om mot bänken... och ser hur hela mitt svartvita lag går från nervöst stillasittande till hoppande jubel! Vi förlorade matchen men jag var den lyckligaste losern den dagen.

Senast lästa bok: Old testament teology - en kursbok

Senast sedda film: Små Citroner Gula på bio - riktigt rolig och mysig! 

Favoritresmål: vanligtvis till mamma och pappa i Norrland, men just nu är jag jättesugen på Köpenhamn! 

Bästa med KRIK: att "bevara, inspirera och vinna idrottsfolk till ett kristet liv genom att vara en mötesplats som förenar glädjen i idrotten och den kristna tron"... tycker jag är kanon!

KRIK på nya äventyr!

En tidig kördag satte vi oss i minibussen som vi hade hyrt från hyrbilsfirman Rent a Wreck (vilket kreativit manm!) och körde mot Norrköping, Vikbolandet, Oscar Fernholms hem(stad) för att ställa upp i deras KRIK-open. Planerna var stora och förhoppningarna höga, detta skulle bli innebandy på hög nivå, som vi hade tränat inför detta. Efter många matcher i Lötenkyrkan minililla idrottshall skullevi äntligen få visa vad vi går för :) Så ett taggat gäng KRIKare med förstärkning från klasskamrater åkte för att bevara Johannelunds heder.

Lag Goliat, stora, skrämmande och hänsynslösa :)

Ett pigg, och glatt gäng iförda Johannelundströjorna, laddar inför Turneringens första match.

Tips från cochen kanske? 

Och här drar turneringen igång!

Efter att ha spelat ett antal matcher, så var vi i semifinak men där så fick lag Goliat dock kliva av planen besegrad. Men vilken dag vi hade haft och ännu var den inte slut utan efter att ha titta final, duschat och satt oss i bilen bar det av mot mat och möte i Vikbolandets Missionshus.

Vi hade haft en fantastisk dag med innebandy, skratt god mat, Gud och ett litet besök på Norrköpingssjukhus (spela inte pingis, det är en mkt farlig sport) gick vi och la oss fullkomligt utmattade.

Om man heter Nadine ska man undvika att spela pingis, det kan nämligen resultera i en bruten handled. Stort tack till Norrköpingssjukhus för det trevliga bemötandet!

Tidigt på söndagen steg vi upp för att åka hem till Oscar. Hans föräldrar hade bjudit in oss alla på söndags middag. Lasange stod på menyn, fantastiskt gott och trevligt hade v. Tack Pappa Karl och Mamma Anette!

Här har vi beviset på att Oscar bor på landet. När rådjur går förbi fönstret under middagen kan man inte neka längre.

 Mätta och belåtna satte vi oss i bilen och styrde hemåt mot Uppsala. Tack KRIK-Vikbolandet För en fantastisk turnering!