Den enda rytm jag har i kroppen.

I fredags så var jag hos några vänner, musikaliska sådana och fick frågan om jag spelar något. Jag svarade "Mest innebandy, fotboll emellanåt..."

Varje år så tar jag ett träningsuppehåll från mitten av april till slutet av maj och promenerar mest istället eller tar någon lugn löptur någon gång när andan faller på. Det är som att innebandysäsongen fortfarande sitter kvar i kroppen!
Nu är motivationen på topp igen (jag var av den sorten som gillade försäsongsträningen ute i spåret!) och kroppen har vilat upp sig efter en hård säsong... eller förresten så har jag ju inte kört så hårt... men kroppen har fått vilat i alla fall, och är nu redo för att ladda för nästa... eller ja, inte säsong då ra men, ja... ni fattar...