Ibland funderar jag på hur Gud fungerar egentligen..Som många andra så har jag inte haft lätt att få permanent boende i Uppsala, utan har fått hattat runt nästan varje termin. Obs, det har alltid (...eller oftast...) löst sig så där helt makalöst bra, och har aldrig varit bostadslös. Men visst sliter det på att packa upp och ned och inte riktigt känna sig hemma... Så nu har min bön och önskan varit; permanent boende. (vilket är en utmaning även för Gud i Uppsala... eller...)
Så jag och Sune ber speciellt för detta en dag på kontoret och så sticker Hanna in huvudet och förklarar att hon inte ska ha en lägenhet hon blivit erbjuden och att hon nämnt att jag är i behov. Så några snabba telefonsamtal och mess, tummhållande på alla tummar vi kan hålla och bön, bön, bön.
Jag var helt förbluffad! Kan man verkligen få bönesvar så fort?? Utan att behöva slita hål på knäna för det? Det måste finnas en hake...
... och visst gjorde det de... Fanns andra intresserade också och skulle få vänta några dagar på besked... som blev till en vecka...
Så mycket oro och stress alltså (tror mer än innan jag ens hade något på gång)... Till jag bara häromdagen då det gick över någon typ av gräns och jag bara var tvungen att lämna det till Gud och vila i och lita på att Gud även (denna gång) har detta i sin hand.
Dagen efter fick jag besked: jag fick lägenheten.
Och återigen är det som att Gud vill lära mig något och bara: varför oroar du dig för så mycket...
