Ibland så kör ju bara livet ihop sig. Det här har varit en sån vecka här. Och eftersom jag verkar vara en ganska hel människa där kroppen, känslorna och tankarna hänger ihop, även om känslorna ofta verkar leka sitt eget liv så blir det lätt lite överdramatiskt...
Jag önskar så att jag var bättre på att hålla saker som är sanna för sanna oavsett om känslorna är med eller inte... t.ex. att Gud är med även när det inte känns så...
En god vän till mig uttryckt det så bra tycker jag:
Och så kommer de där dagarna när jag kastar en blick över axeln och bara ser ett par fotspår. Och just där och då kan jag inte avgöra om det är mina egna eller Guds.
Har du också såna dagar ibland?
