Jag blev mer eller mindre tvungen att sluta då kroppen och livet i övrigt sa ifrån... och jag tycker det är märkligt, för även om jag inte skulle vilja ha det annorlunda, och på många sätt kände mig ganska klar med innebandyn, så dyker vissa dagar en känsla av sorg upp.
Inte så att jag egentligen skulle vilja börja spela igen (...bortsett från dagar som idag då mina f.d. lagkompisarna kliver in i kvalspel!)
...att var upptagen varje kväll och helg större delen av året, och allt runt omkring som kommer med att vara idrottare lockar inte särskilt mycket. Egentligen vet jag inte heller om jag saknar själva spelandet alla gånger (bortsett från idag då).
Inte så att jag egentligen skulle vilja börja spela igen (...bortsett från dagar som idag då mina f.d. lagkompisarna kliver in i kvalspel!)
...att var upptagen varje kväll och helg större delen av året, och allt runt omkring som kommer med att vara idrottare lockar inte särskilt mycket. Egentligen vet jag inte heller om jag saknar själva spelandet alla gånger (bortsett från idag då).
... lagkänslan och umgänget är speciellt när man tillbringar så mycket tid tillsammans. Det saknar jag otroligt! Men på många sätt har jag det fortfarande, även om det tagit sig andra former... och kanske är det till och med ännu bättre nu när umgänget med mina vänner som jag lärt känna genom innebandyn spänner över större delar av livet.
Kanske att det mest av allt handlar om sorgen av att ha tappat en stor identitetsfaktor... för vem är jag nu när jag inte längre är den där vältränade innebandytjejen som jag så ofta blivit, och gillat att ha blivit förknippad med?
