Ett av det mest kvalitativa sätten jag och Gud umgås bara vi är på promenad, då jag inte är uppsplittrad med en massa annat.
Så på dagens promenad tänkte jag slå två flugor i en smäll och lämna tillbaka en lampa på IKEA och på vägen finns en hel del riktigt fina secondhand. Är på jakt efter både nytt soffbord och matbord.
Men så frustrerande! Istället för att ha den där sköna feelingen i Guds närhet och få uppleva Hans tilltal så hade jag en gnagande känsla på insidan som tog hela min uppmärksamhet... I kombination med bords-tankarna.
Till jag inser att det var just det som Gud hade på hjärtat den här förmiddagen! För ibland tenderar mitt inredningsintresse att ta överhand istället för att nöja mig med och vara glad och tacksam för det jag redan har. Att det finns ett värde i att vänta och längta och att det är något väldigt märkligt med vårt konsumtionshets!
Blev inga fler secondhands idag.
Har du nån gång upplevt hur det Gud välsignat dig med av intressen och förmågor har tagit överhanden så det sätt som det tar sig i uttryck inte längre behagar Gud?
Kanske du precis som jag är där idag. På vilket sätt ger du Gud utrymme att tala till dig om detta, och vilka steg behöver du i så fall ta för att få rätt på det igen?
