Man har en
bild av hur det går till på en fotbollsträning. Men som vi lärt oss här i
Afrika är saker sällan som man tror och blir sällan som se ska. Strax utanför
Voi centrum bor det människor i lerhus och plåtskjul, där finns också en
fotbollsplan alldeles bredvid tågspåret där laget CHRISC Voi tränar. Vi kommer
dit och de spelar match, några av oss är med och spelar medan jag och Justein
sitter kvar på tågspåret med väskorna och tittar på. Ja, vi sitter på
tågspåret. Planen är väldigt lång men väldigt smal och betsår av röd jord och
några gräsplättar, på sidan av planen är ett dike de spelar över. Inkasten sker
från andra sidan diket. Målen består av två trästolpar och av de som spelar har
ungefär hälften skor. Man tror att man behöver så mycket men här såg vi
verkligen tydligt att de knappt behöver någonting förutom en boll för att kunna
spela och träna fotboll flera gånger i veckan. Och saken är den att när jag
tittar på dessa unga killar ser de inte mindre lyckliga ut än vad mina kompisar
gör när vi spelar fotboll på den fina planen i Vasaparken i Stockholm varje
vecka. Självklart skulle man gärna vilja se till att varenda unge fick sig ett
par fotbollsskor, men det är också härligt att se att det inte hindrar dem från
att spela att de inte har skor. CHRISC-träningarna är en glädje för dem, det är
någonstans de får vara en betydelsefull del av laget och de ger dem något att
göra istället för att bara driva omkring. De får känna samhörighet och
gemenskap och lära sig samarbeta samtidigt som de utvecklas på personligt plan.
Träningarna
samlar dessutom andra barn som bor i byn, som kommer och tittar och hejar och
ser upp till dessa fotbollsspelare. Deras lokala fotbollstjärnor. Medan vi
sitter på tågspåret tar vi bilder tillsammans med barnen och de tycker det är
så kul att få posera framför kameran och sedan titta på bilderna tillsammans.
Vi har snart ett tjugotal barn runt omkring oss, plötligt säger någon ”Train,
train!” och alla ställer sig upp och aktar sig från spåret för ett tåg kommer!
När tåget passerat sätter vi oss på spåret igen som om inget har hänt. // Anna
