East Africa
Cup (http://eacup.org/)
ska börja imorgon och vi är på området för att hjälpa till med förberedelser.
Ett gäng glada
skandinaver från Norge och Sverige har kommit till Moshi, Tanzania, för att
arbeta som volontärer under fotbolls- och volleybollturneringen som lockar ca
500 deltagare från olika länder i Östafrika. Med en stor nyfikenhet och
tusentals tankar släpper bussen av oss på området där deltagarna ska bo under
turneringen. Direkt blir vi inkastade i det som kommer prägla hela vår vistelse
i Afrika, lek! Medan vi väntar på att bli delegerade uppgifter tar någon
initiativet till "samurajleken" (en lek norrmännen lärde oss svenskar
under vår infohelg i Oslo som vi hade inför resan) där både kropp och hjärna
får arbeta! Snart åker även en frisbee fram och tillsammans med den kom ett par
afrikanska barn fram som vi involverade i lekarna. I en ring står vi, förhållandevis
främlingar, och leker med varandra. Hur ofta gör man det hemma i Sverige efter
att man passerat tonåren? Kanske kan man säga att det blev en liten kulturkrock
mellan den skandinaviska människan hemma i sitt hemland och den skandinaviska
människan i Afrika.
De uppgifter
som vi senare fick var att bära madrasser. Det var inte madrasser som vi är
vana att se, hela, rena och rejäla, utan små, smutsiga och tunna. Madrasserna
med tillhörande filtar skulle senare bli deltagarnas sovplatser. Perspektivet
på sitt eget liv har börjat. Tänk om jag blev tilldelad en sådan madrass,
skulle jag kunna sova då? Filten som skulle fungera som täcke var stickig,
skulle jag kunna
ha en sådan filt som täcke utan att ligga och klia mig hela
natten? Något svar på frågorna har jag inte just nu men det fick mig att tänka
till hundra gånger om. Hur kan samma varelse som jag, människor med själ och
kropp, med ett hjärta med känslor och olika sinnen att få intryck via,
människor som på samma sätt som jag känner, upplever, gråter, skrattar, fryser,
svettas, hungrar, törstar osv, hur vi kan vara så lika men ändå så olika? Jag
menar, oroas de över bekvämligheten med att ligga på slitna madrasser och ha
stickiga filtar på sig så som jag skulle oroas över det? Jag tror kanske inte
det och det är intressant hur vi människor kan vara så fantastiskt olika och
hur mycket vi kan lära av varandra.
Dagarna som
följde präglades till största del av nya möten, möten med öppna, pratglada,
hjälpsamma, glada och intresserade afrikanska kids. Vi pratade, spelade fotboll
i ring, kastade frisbee och blev lärda swahili. I slutet av veckan vara alla
rafikis (rafiki betyder vän) med varandra! :)
Att få se så
mycket glädje från dessa barn och ungdomar kan vara det mest fantastiska som
hände under resan och det är svårt att beskriva upplevelsen. Men, en sak är
säkert, det verkade som om alla var grymt lyckliga över att få vara deltagare
på East Africa Cup, och jag var lika glad över att få vara volontär!
// Isabelle
