29 augusti 2014

Vilken paradisö, men vad gör vi här?!


Nu börjar resan lida mot sitt slut. Vi har rest runt i 3 veckor men det känns så mycket längre. Tiden har gått fort och långsam på samma gång. Det har varit så otroligt många upplevelser och möten med människor som gör att huvudet och hjärtat är helt fullt av intryck. För mig som ledare har resan varit speciell på många sätt. Att få följa och leda andra som möter en helt ny kultur är verkligen en upplevelse. Jag har tidigare arbetet som volontär och rest på egen hand men detta har varit något helt annat. Jag får uppleva och se genom deltagarnas ögon.

Man kan fråga sig varför man åker till semesterparadiset Zanzibar efter att ha levt och andats Afrika under nästan en månads tid? Den frågan ställde sig många när vi anlände till backpackerhotellet Kendwa Rocks. Vad gör vi här? En sådan här resa väcker många nya frågor. Man får nya perspektiv, både på det man sett på plats men inte sällan också på hur livet ser ut på hemmaplan. Tanken med veckan på Zanzibar är att ge tid till samtal, reflektion, vila och lugn innan det är dags att åka tillbaka hem till Sverige och Norge.

För mig personligen har jag haft svårt att helt slappna av. Mår alla bra? Vem skulle behöva ett uppmuntrande ord idag? Vem behöver utmanas lite extra? Det blir många goda och viktiga samtal. Detta blandat med god mat och jämna volleybollmatcher i den finkorniga sanden.

Vi kan titta tillbaka på en fantastisk resa tillsammans med en grupp som ställt upp för varandra, haft stort tålamod, vågat ta initiativ och testa sina gränser. Jag är övertygad om att alla har fått med sig många härliga minnen, nya insikter och perspektiv på livet. En sådan här resa borde alla få vara med om och jag är otroligt tacksam till KRIK för att jag fått göra den med närmare 30 helt fantastiska människor. För dig som läst våra inlägg och blivit inspirerad vill jag uppmuntra att ta chansen att följa med nästa gång KRIK besöker CHRISC!

Gud välsigne dig och hör gärna av dig om du har fler frågor om resa!


Olle

28 augusti 2014

Bära ved och hämta vatten!

9 juli – En dag i byn Gimba
Idag har vi i teamet varit på besök hemma hos olika chriscledare och deras familjer. Jag fick tillsammans med några andra i teamet förmånen att komma hem till Willber och hans familj i byn Gimba. När vi kom dit blev vi väl mottagna av Willbers pappa som var väldigt nyfiken på vilka vi var, var vi kom ifrån och vad vi sysslade med. Likaså var vi nyfikna om att höra om hans liv och det verkade som att han jobbat med alltifrån datorer, till lärare och politiker. Vi träffade även Willbers mamma men hon kunde tyvärr inte engelska så det var svårt för oss att kommunicera med henne.
Familjens hus var gjort av sten och med tak av plåt, huset hade tre rum, ett vardagsrum med soffa som vi satt i och två andra rum som vi tyvärr inte hade möjlighet att se. Köket var i ett eget litet hus bredvid gjort av lera. I trädgården fanns det kor, getter, hönor, tuppar och kycklingar. Toaletten var i ett hus bredvid och bestod av ett hål i marken.

Dagens första syssla var att gå ner till floden och hämta vatten. Vid tog med oss varsin dunk och några kar att ösa med. När vi kom fram till vad som kallades flod möttes en sandgrop bestående av några lerpölar. Vi hade förväntat oss att se rinnande vatten! I botten på ”floden” fanns det hål i marken täckta med plastlock. När vi lyfte på locken kom vi ner till grundvattnet och det var där vi skulle ta vatten ifrån. Vi började ösa och efter en stund tog vattnet i princip slut och då fick vi vänta någon minut tills det kom fram nytt vatten igen. Willber berättade floden är tom nu eftersom det är torrperiod men när det är regnperiod är floden fylld med vatten, så mycket vatten att vissa simmar i den och att invånarna måste ta omvägar för att kunna ta sig förbi floden för att komma till byn bredvid.  När vi var vid floden såg vi flera kvinnor som var där och gjorde samma sak som vi. Vi såg även några män som fick upp och ner från floden med stora dunkar med sand, ett riktigt tungt arbete.

Efter att vi burit hem vattnet delade vi upp gruppen. Några stannade kvar och hjälpte Willbers mamma med maten medan jag och några andra följde med Willber på en vandring i berget i byn. Första delen av vandringen var riktigt tuff, solen gassade och det var säkert trettio grader. Men ju längre vi upp vi kom ju svalare blev det. Vi stannade och vilade och njöt och utsikten ett par gånger. På vägen tog Willber med sig torra grenar som familjen skulle ha och elda med. När vi kom tillbaka efter vandringen var det dags för lunch. På menyn stod ugali som är fast gröt av majsmjöl, till detta fick vi varma grönsaker i form av kål och tomat. Ugalin smakade inte så mycket medan grönsakerna var väldigt salta. Det var kul att få äta riktig kenyansk mat samtidigt som det var en utmaning att äta varm mat med händerna. Efter maten satt vi kvar inomhus och vilade och lyssnade på berättelser och myter om olika naturfolk och deras spirituella traditioner i Kenya.

I slutet av dagen tog vi en promenad i byn och efter det fick vi möjlighet att se delar av en chriscträning ledd av Willber. Träningen började med en lek med följd av ett samtal om hiv/aids och efter det spelade barnen fotboll. Det var häftigt och inspirerande att se hur stort CHRISC är och vilken självklar del organisationen har fått i byn Gimba.
För mig personligen har besöket hos Willber och hans familj var en av de mest betydelsefulla dagarna på denna resa. Jag har fått se en helt annan värld i förhållande till den som jag själv lever hemma i Sverige. Jag har länge vetat hur snett fördelat jordens resurser är men idag har jag verkligen fått uppleva det. Det har fått mig att börja fundera på hur jag i min vardag kan göra världen till en bättre plats att leva på.








Varma hälsningar från Voi i Kenya / Elin

En annorlunda födelsedag i Kenya

Födelsedagen infinner sig som bekant varje år och för det mesta ser den relativt likadan ut år efter år. Denna födelsedag stod dock ut lite från de andra. Den här dagen var vi på Voi stadium där vi tillsammans med CHRISC Voi skulle anordna en fotbollsturnering. Vi var där som funktionärer. På morgonen hade Patrick, som är värd på Scripture Mission i Voi, överraskat med toast och på kvällen efter middagen fick jag en fin kaka av gruppen:) Senare på kvällen efter kvällsmötet satt jag kvar och snackade med några och märkte inte att rummet tömts på folk. När jag sedan gick ut för att gå till Mancave (som vi kallade killarnas hus) överraskades jag av den övriga gruppen som stod ute på gården och var beredda att fira mig på Kenyanskt vis. Jag blev dränkt av en hink med skitit vatten för att sedan sköljas av med rent. Det var uppfriskande speciellt med tanke på att vi inte hade något varmvatten. Helt klart en tradition väl värd att ta med hem till Sverige. 

/Emanuel


26 augusti 2014

Träningen som går som på räls



Man har en bild av hur det går till på en fotbollsträning. Men som vi lärt oss här i Afrika är saker sällan som man tror och blir sällan som se ska. Strax utanför Voi centrum bor det människor i lerhus och plåtskjul, där finns också en fotbollsplan alldeles bredvid tågspåret där laget CHRISC Voi tränar. Vi kommer dit och de spelar match, några av oss är med och spelar medan jag och Justein sitter kvar på tågspåret med väskorna och tittar på. Ja, vi sitter på tågspåret. Planen är väldigt lång men väldigt smal och betsår av röd jord och några gräsplättar, på sidan av planen är ett dike de spelar över. Inkasten sker från andra sidan diket. Målen består av två trästolpar och av de som spelar har ungefär hälften skor. Man tror att man behöver så mycket men här såg vi verkligen tydligt att de knappt behöver någonting förutom en boll för att kunna spela och träna fotboll flera gånger i veckan. Och saken är den att när jag tittar på dessa unga killar ser de inte mindre lyckliga ut än vad mina kompisar gör när vi spelar fotboll på den fina planen i Vasaparken i Stockholm varje vecka. Självklart skulle man gärna vilja se till att varenda unge fick sig ett par fotbollsskor, men det är också härligt att se att det inte hindrar dem från att spela att de inte har skor. CHRISC-träningarna är en glädje för dem, det är någonstans de får vara en betydelsefull del av laget och de ger dem något att göra istället för att bara driva omkring. De får känna samhörighet och gemenskap och lära sig samarbeta samtidigt som de utvecklas på personligt plan.
 

Träningarna samlar dessutom andra barn som bor i byn, som kommer och tittar och hejar och ser upp till dessa fotbollsspelare. Deras lokala fotbollstjärnor. Medan vi sitter på tågspåret tar vi bilder tillsammans med barnen och de tycker det är så kul att få posera framför kameran och sedan titta på bilderna tillsammans. Vi har snart ett tjugotal barn runt omkring oss, plötligt säger någon ”Train, train!” och alla ställer sig upp och aktar sig från spåret för ett tåg kommer! När tåget passerat sätter vi oss på spåret igen som om inget har hänt. // Anna

Häftigt och jobbigt på samma gång!


8 juli - Motivational talk på Voi primary school

Idag är vi några i teamet som har varit på Voi primary school. Från första början fick vi information om att vi skulle hålla i ett motivational talk (motiverande tal) för en eller två klasser på skolan. Men någon timma innan vi skulle åka visade det sig att det var ca 200 elever som skulle lyssna på oss. Vår första reaktion var OJ, så många barn, hur ska vi organisera detta? Samtidigt så har vi under resan här vant oss att saker sällan blir som vi tänkt från början så vi var relativt lugna inför besöket trots allt.

När vi kom fram till skolan möttes vi av massa barn som ropade ”Hello, how are you?” från klassrumsfönstren. Två av våra kenyanska vänner från CHRISC, Loice och Becky var med oss på skolan och visade vägen in till rektorn där vi fick presentera oss. Efter det gick vi ut på skolgården igen och upp på en estrad där det stod bord och stolar som vi skulle sitta vid. Framför oss satt ca 200 barn i åldrarna 10-15 år. Det var en häftig känsla att se alla dessa barn klädda i blåa, fina skoluniformer. Vi blev välkomnade med klappramsor, sång och tal. Det var häftigt men samtidigt kändes det lite konstigt, de behandlade oss som kändisar trots att de inte hade en aning om vilka vi var. Efter det mäktiga välkomnandet fick vi presentera oss var och en. Vi fick till uppgift att berätta vad vi heter, vad vi sysslar med, hur gamla vi är, var vi kom ifrån och om vi var gifta eller inte. Som jag redan berättat så var det ca 200 barn som vi pratade för vilket innebar att vi fick skrika för att alla skulle höra.
 
Vårat motivational talk började med att vår teamkamrat Stine från Norge berättade för barnen om mänskliga rättigheter, vad det innebär och hur det kommer sig att dem finns. Sedan läste vi andra upp några artiklar som ingår i våra mänskliga rättigheter så som allas rätt till utbildning och att de mänskliga rättigheterna gäller för alla oavsett kön, ålder, religion, etnicitet osv. Vårt mål var att koppla talet till kön och få barnen att reflektera kring om det är någon skillnad på hur flickor och pojkar behandlas. Vi bad dem diskutera med sina kamrater om de upplever att flickor och pojkar behandlas olika samhället. Efter en kort diskussion talade några barn om vad de hade diskuterat. Det var skillnader i deras svar, vissa tyckte att det inte är någon skillnad på hur flickor och pojkar behandlas medan andra tyckte det.
Efter vårt tal om mänskliga rättigheter och kön var det chriscledaren Beckys tur att prata om hiv/aids. Hon talade om hur sjukdomen sprids och vikten av att skydda sig. Det var häftigt att se hur hon fångade barnens uppmärksamhet och hur noga de lyssnade. Barnen hade många frågor till Becky och hennes tal var så uppskattat att en av lärarna sa inför barnen att henne måste vi bjuda in igen. Det var ett gott betyg för henne och för CHRISC som organisation.


När våra tal var färdiga fick vi ett stort tack, lika stort som vårt välkomnande. Vi gick ner från scenen och barnen flockades runt oss, de ville hälsa, göra high-five och prata med oss. Det är självklart roligt för oss att de visar sin uppskattning men det känns också konstigt att bli behandlad på det sättet.  De behandlar oss som att vi är förmer än andra vilket känns fel när vi precis innan försökt förmedla att vi alla är jämlika. Vi hade tyvärr lite bråttom iväg från skolan så vi hann inte prata så länge med barnen efteråt. När vi skulle sätta oss i taxin hade vi en flock barn kring bilen så vi fick i princip armbåga oss fram för att komma in. Jag är glad att jag fick vara en del i detta skolbesök, det var en häftig upplevelse som gav mig som jobbar som lärare hemma i Sverige många nya tankar. Varma hälsningar från Voi i Kenya / Elin