Jag slutade alltså med innebandyn på högre nivå.
Det skrevs några rubriker om mig och Björn Jönsson (också från Ängelholm) dagarna efter att vi hade tagit VM-guldet. Uppståndelsen var stor och hyllningarna var många. På skolan var det ju många som hade följt med hemifrån under äventyret.
Men själv kände jag knappt någonting..
När jag gick med min guldmedalj runt nacken i Lettland, så kände jag knappt någonting. Det var inte glädje som fyllde kroppen utan kanske mer bara en lättnad, över att äntligen fått ta det där guldet.
Jag hade tränat innebandy på olika sätt varje dag under några månader och hade bara detta i skallen. Min närvaro i kyrkan blev allt glesare och det kunde dröja länge mellan gångerna som jag satt mig ner och bad. Gud var med mig, det har han alltid varit, men jag var inte med honom. Det var denna känslan som gjorde sig påmind minutrarna efter guldet. Jag kände tomhet och saknade Gud på allvar.
En vecka efter hemkomsten så bestämde jag mig för att ringa tränaren och säga att "jag slutar med innebandyn nu.." - Han blev chockad men försökte förstå. För mig var det en otrolig lättnad och befrielse. Alla träningar som jag fyllt schemat med var borta och jag kunde göra precis vad jag ville efter skolans slut på dagarna, en helt fantastisk känsla.
Jag började då ta vår kristna skolgrupp på gymnasiet på större allvar. Jag styrde upp en del träffar med de andra kristna på skolan och frågade om vi inte skulle börja evangelisera lite. Detta var en av de sakerna som låg vilandes hos mig. Sånt som jag verkligen ville göra, men tidigare inte tog mig för.
Vi började be för skolan varje vecka och jag engagerade mig som ledare i kyrkan. Mitt egna böneliv fick också liv igen och jag kände att jag mer och mer hittade mig själv. Under våren anordnade vi då en kristen skoldag, där jag fick möjlighet att predika inför 800 gymnasieelever. Detta var det häftigaste jag har gjort! Jag kände mig levande på allra högsta nivå. Jag fick berätta om hur det ligger till med Gud, Jesus och oss människor och även visa på vad allt detta betyder i mitt liv. Det var helt fantastiskt och för mig själv stora kliv till att kunna stå upp för min tro och inte bry mig om vad andra tycker.
Efter denna dagen har jag fått många samtal om Gud med mina vänner. Ett par kompisar som båda var uppväxta muslimer ville lära känna Jesus och många andra, även lärare, kom och dunkade rygg och tacka för det jag hade sagt och gjort.
Den dagen förstod jag mer om hur attraktiv Gud är för människor. Alla längtar efter en sådan kärlek, förlåtelse och vänskap som finns i livet med Gud. Det är mycket upp till mig som kristen att visa på detta på ett ärligt och enkelt sätt.
Mitt "nya liv" innebar att jag var Peter, först och främst kristen och ett Guds barn. När sedan sommaren kom och en ny innebandysäsong stod för dörren hörde FC Helsingborg av sig och hörde om jag var intresserad av en satsning igen. Då hade det mesta fallit på plats. Jag visste vem jag var och att Gud alltid måste vara nummer 1 i mitt liv, och att Gud hade lagt ner en talang och glädje i mig till att spela innebandy visste jag också. Så från och med våren 2006 har jag varit en kristen innebandyspelare och inte bara en innebandyspelare som också är kristen.
Till alla er som känner igen er i mitt dilemma vill jag kort säga att, var ärliga i er relation till Gud. Säg till honom vilken plats du vill att han ska ha i ditt liv och lyssna när han talar. Till mig talande han genom denna tomhetskänslan. Och efter mitt beslut att följa honom på nytt, förvandlades mitt liv till det positiva!
/signerat P
