Storvreta kunde efter hög dramatik vinna än en gång mot Dalen i en kvartsfinal. Denna gången skrevs siffrorna till 6-5, och efter att vi legat under nästan hela matchen så var ju dramatiken stor i slutskedet när vi körde om Dalen och höll undan in i slutet.
Stora matchhjältar blev ju än en gång gubbarna i förstafemman, de från vårt östra grannland, vid namn Mika och Hannes. Olyckligt nog så hade de också en tung tung dag i defensiven...
Tungt i defensiven. Där kan jag också sätta upp min och min femmas insats. Tyvärr fick vi bara ca 5 byten i matchen och gick då 0-1, efter en snabb kontring a la det norska djuret, Ketil Kronberg.
...Att inte spela så många byten på under en match, bli bänkad och gå minus i statistiken är något man olyckligtvis har fått vänja sig vid de senaste matcherna. Det är tungt. Tråkigt. Och det tar på psyket.
Om rollen att spela i en tredje femma.
Det är många vänner som undrar om jag e ledsen efter matchen. De dunkar rygg och säger att det bara är att komma igen. Ofta är det med den putande underläppen som hälsningen efter matchen görs, :-( ... Efter att man då som igår bara spelat inledningsvis, släppt in ett mål och sen blivit bänkad.
I ärlighetens namn så är det ju också otroligt jobbigt att utsättas för det. Men när vi som lag går så väldigt bra som vi gör och vinner match efter match, så är det ju absolut ingenting att hänga läpp över. Det är så otroligt lätt att bara stirra sig blind på vissa negativa bitar och deppa ihop över det, istället för att se till helheten och glädjas över hur bra det faktiskt går.
Rollen att spela i en tredje femma är inte speciellt tacksam. Vi får alltid inleda matcherna, testa hur vi står oss för dagen och även om vi är bra och skapar mycket chanser och faktiskt äger bollen i de byten som vi spelar, så är det ändå alltid vi som bänkas så fort det börjar hetta till, oftast om det fortfarande är jämnt efter halva matchen.
Och så är det! det är innebandy .. ALLA är inställda på det. Ingen tycker egentligen det är konstigt, utan så funkar sporten. Man spelar som bäst när man får spela mycket. De två förstafemmorna blir bättre när de spelar mer. Men dessvärre så syns det ju ofta åt andra hållet gällande tredje femman. Man får spela väldigt lite, och gör då det inte så bra som man hade önskat. Det är svårt att hitta linjer, kombinationer, rytmen i spelet, när man bara spelar sporadiskt. Men kan vi bidra till några farligheter, få fart på motståndarna (pressa), och skicka energi till övriga laget så har vi gjort ett fantastiskt bra jobb.
Man ska tänka på att de fem som spelar i tredje femman är ihopsatta av att man inte platsat i de två första. Alltså ens egenskaper behöver ju inte stämma så bra överens egentligen. Det är en utmaning att göra det bra.
Så nej. Jag blir inte ledsen över att det går lite trögt personligen när vi vinner.
Den absolut värsta känslan är att man sitter fast på bänken och kan inte ställa saker och ting till rätta, efter ett misstag. Om vi jämför med första femman igår, så får man ju precis så många chanser man behöver för att ställa saker och ting till rätta efter deras många misstag. Det ger också utdelning. Även om det så kommer i dom sista tio minuterna, så är vi som lag, helt trygga i att det kommer att komma.
Dalen var nära i protokollet igår, men aldrig i innebandypsykologins värld . . .
Imorgon väntar nästa match! Tredje raka? tror det...
