Detta är den yttersta gränsen tycker jag fört att vara ung. Det går ju helt fint att säga "han är 22 år ung". Men nu blir det "han är 23 år gammal".. Den biologiska klockan tickar, helt klart! :)
Men det är härligt det med. Vem skulle vilja vara 22 resten av livet, när ens vänner också blir äldre? ... Tåls att fundera på, kanske...
Här är min bästa present hittills denna 23-års dag!
- Jag gjorde EN god gärning igår. Jag cyklade förbi en gammal tant som skulle skotta fram sin bil som blivit inmurad av alla plogbilar. Hon hade nog inte använt bilen på hela vintern, så ni kan tänka er att det var en liten hög. Jag stannade cykeln och bad om att få göra skottandet åt henne. "Kan inte jag få skotta åt dig?" - "Nämen, näää, inte ska väl du..." - "Jo men jag vill.." -"åååå..." och sen hade vi ett gott samtal på fem minuter om livet och om Uppsala. Hon blev minst sagt glad och tackade för sig många gånger om. För mig var det snabbt och enkelt gjort och man tog vara på ett tillfälle man fick att göra nåt gott för någon annan.
Men!.. Det är också så löjligt! när jag väl gör en god gärning, som står ut ifrån ens övriga liv, så blir man sådär självgod och mallig inom sig och så måste man berätta det för andra, precis som jag gör nu.. Jag var också tvungen att berätta det både för min kombo Anders och Cecilie.
Så trots att jag gjorde en handling som jag är övertygad att Gud behagade och som gav den kvinnan en härlig push i humöret, så slår det hela tillbaka mot mig eftersom jag sitter och gottar åt min godhet efteråt.
Här är ett dilemma. Skulle jag struntat i den goda gärningen, eftersom den tydligt spär på min självbeundran eller var det rätt att hjälpa kvinnan, eftersom hennes push på dagen är värd att jag går nåt steg tillbaka ???
Jag tror så här. Att det vara bara bra och gott i sig att jag skotta fram bilen åt den okända, men trevliga damen. Att min självgodhet sen bara översvallar så man blir kräksjuk handlar inget mindre om att min avsaknad av dessa goda gärningar i min vardag är stor! Det var nyttigt för mig att må dåligt efter att ha gjort den gärningen, för då förstår jag hur ovan jag är med det. Det enda jag kan göra nu är att bestämma mig för att göra dessa goda gärningar till en vana och leva ett ännu bättre, hjälpsammare liv. Då kommer det bli en naturlig del av mig och jag kan istället må bra över att göra andra människor gott.
Gud är inte den som ger mig dåligt samvete, men han visar gärna hur jag kan blir en bättre, mer Kristuslik människa. Det är den utvecklingen jag vill åt!!
Gode Gud, rena mitt hjärta och hjälp mig att följa Dig.
