Aldrig varit med!..

Att ett lag fullständigt lägger av att spela i en superligamatch. Att alla spelare i motståndarlaget såg ut att bara vilja gå hem o lägga sig, när det är 12 minuter kvar av matchen. Att allt vad frenesi och kreativitet som bubblade i lirarna i första perioden bara var som bortfluget på några få minuter. Att till och med domaren börjar tycka synd om det förlorande laget. Känslan av att nästan inte önska fler mål framåt för sympati mot motståndarlaget.

Har jag aldrig varit med om tidigare...

Du som läser detta utan ha sett matchen jag refererar till måste tycka att detta var bland det värsta av kaxighet du läst i hela livet. Men jag vet inte hur jag ska formulera mig på annat sätt. Ni framför tv-apparaterna igår måste förstått lite av känslan som vi spelare fick igår, när kanske den märkligaste perioden i ssl:s historia avverkades. Det kändes löjligt. Som att man var tillbaka på klassisk juniornivå, där man satsar allt halva matchen och räckte inte det så sket man i det...

Vad jag vill förmedla är den enormt konstiga och ovana känslan av att vinna en match på det viset. 3-14 mot Falun, inför en taggad bortapublik hade väl ingen på förhand trott vara möjligt? Inte ens experten Westerlund som annars verkar ha koll på exakt allt...

Jag gillar hans kommentarer: "Vad gör Falun? Ni skämmer ut er för hela svenska folket.." (Nog för att det måste vara pinsamt, men att det var 9 miljoner+ tittare har jag svårt att tro)

"Nu har jag svårt o se om det är a-laget eller juniorlaget i Falun som spelar..."

Utklassning betecknar man denna seger som i sporttermer, och ja, Vi visade oss från mästarsidan igår... På ett lite djupare plan måste jag erkänna en sympati med Falun igår. Kändes nästan taskigt o vinna som vi gjorde. Ingen verkade tycka det var kul att spela innebandy.. Vad hände?

En känsla värd eftertanke. Även om, att så här dagen efter, så smakar segern bara bra.