Vandring med övernattning!

Mellan onsdag lunch och torsdag lunch förra veckan så stack vi på KRIK-spåret ut på en vandring i skogen utanför Uppsala. Vi kom till slut fram till ett mysigt torp, men där rymdes inte alla. Vissa fick sova inne och andra fick sova ute. Men oavsett hade vi ett ordentligt mysigt dygn med flera goda timmar framför lägerelden och en rafflande femkamp.

Höghöjdsbana för KRIK-spåret!!

En häftig upplevelse tyckte dom flesta, men även läskigt och utmanande... :) 

KRIK-SPÅRET ÄR IGÅNG!!

Äntligen har KRIK-spåret kickats igång igen, denna gången med 16 st helt fantastiska ungdomar! Detta första inlägget skrivs av en glad, stolt och förväntansfull lärare, men framöver kommer eleverna själva ta över skutan och rapportera med bilder och texter vad som händer under året på KRIK-spåret. Hög risk för att man själv blir sugen på att gå spåret till nästa år, så läsning sker på egen risk! :) Här följer bilder från vår första aktivitetsdag ute i Gamla Uppsala med backlöpning i grupp hand-i-hand och lösande av flera kluriga uppgifter... 

Vilken paradisö, men vad gör vi här?!

Nu börjar resan lida mot sitt slut. Vi har rest runt i 3 veckor men det känns så mycket längre. Tiden har gått fort och långsam på samma gång. Det har varit så otroligt många upplevelser och möten med människor som gör att huvudet och hjärtat är helt fullt av intryck. För mig som ledare har resan varit speciell på många sätt. Att få följa och leda andra som möter en helt ny kultur är verkligen en upplevelse. Jag har tidigare arbetet som volontär och rest på egen hand men detta har varit något helt annat. Jag får uppleva och se genom deltagarnas ögon.

Man kan fråga sig varför man åker till semesterparadiset Zanzibar efter att ha levt och andats Afrika under nästan en månads tid? Den frågan ställde sig många när vi anlände till backpackerhotellet Kendwa Rocks. Vad gör vi här? En sådan här resa väcker många nya frågor. Man får nya perspektiv, både på det man sett på plats men inte sällan också på hur livet ser ut på hemmaplan. Tanken med veckan på Zanzibar är att ge tid till samtal, reflektion, vila och lugn innan det är dags att åka tillbaka hem till Sverige och Norge.

För mig personligen har jag haft svårt att helt slappna av. Mår alla bra? Vem skulle behöva ett uppmuntrande ord idag? Vem behöver utmanas lite extra? Det blir många goda och viktiga samtal. Detta blandat med god mat och jämna volleybollmatcher i den finkorniga sanden.

Vi kan titta tillbaka på en fantastisk resa tillsammans med en grupp som ställt upp för varandra, haft stort tålamod, vågat ta initiativ och testa sina gränser. Jag är övertygad om att alla har fått med sig många härliga minnen, nya insikter och perspektiv på livet. En sådan här resa borde alla få vara med om och jag är otroligt tacksam till KRIK för att jag fått göra den med närmare 30 helt fantastiska människor. För dig som läst våra inlägg och blivit inspirerad vill jag uppmuntra att ta chansen att följa med nästa gång KRIK besöker CHRISC!

Gud välsigne dig och hör gärna av dig om du har fler frågor om resa!

Olle

Bära ved och hämta vatten!

9 juli – En dag i byn Gimba

Idag har vi i teamet varit på besök hemma hos olika chriscledare och deras familjer. Jag fick tillsammans med några andra i teamet förmånen att komma hem till Willber och hans familj i byn Gimba. När vi kom dit blev vi väl mottagna av Willbers pappa som var väldigt nyfiken på vilka vi var, var vi kom ifrån och vad vi sysslade med. Likaså var vi nyfikna om att höra om hans liv och det verkade som att han jobbat med alltifrån datorer, till lärare och politiker. Vi träffade även Willbers mamma men hon kunde tyvärr inte engelska så det var svårt för oss att kommunicera med henne.

Familjens hus var gjort av sten och med tak av plåt, huset hade tre rum, ett vardagsrum med soffa som vi satt i och två andra rum som vi tyvärr inte hade möjlighet att se. Köket var i ett eget litet hus bredvid gjort av lera. I trädgården fanns det kor, getter, hönor, tuppar och kycklingar. Toaletten var i ett hus bredvid och bestod av ett hål i marken.

Dagens första syssla var att gå ner till floden och hämta vatten. Vid tog med oss varsin dunk och några kar att ösa med. När vi kom fram till vad som kallades flod möttes en sandgrop bestående av några lerpölar. Vi hade förväntat oss att se rinnande vatten! I botten på ”floden” fanns det hål i marken täckta med plastlock. När vi lyfte på locken kom vi ner till grundvattnet och det var där vi skulle ta vatten ifrån. Vi började ösa och efter en stund tog vattnet i princip slut och då fick vi vänta någon minut tills det kom fram nytt vatten igen. Willber berättade floden är tom nu eftersom det är torrperiod men när det är regnperiod är floden fylld med vatten, så mycket vatten att vissa simmar i den och att invånarna måste ta omvägar för att kunna ta sig förbi floden för att komma till byn bredvid.  När vi var vid floden såg vi flera kvinnor som var där och gjorde samma sak som vi. Vi såg även några män som fick upp och ner från floden med stora dunkar med sand, ett riktigt tungt arbete.

Efter att vi burit hem vattnet delade vi upp gruppen. Några stannade kvar och hjälpte Willbers mamma med maten medan jag och några andra följde med Willber på en vandring i berget i byn. Första delen av vandringen var riktigt tuff, solen gassade och det var säkert trettio grader. Men ju längre vi upp vi kom ju svalare blev det. Vi stannade och vilade och njöt och utsikten ett par gånger. På vägen tog Willber med sig torra grenar som familjen skulle ha och elda med. När vi kom tillbaka efter vandringen var det dags för lunch. På menyn stod ugali som är fast gröt av majsmjöl, till detta fick vi varma grönsaker i form av kål och tomat. Ugalin smakade inte så mycket medan grönsakerna var väldigt salta. Det var kul att få äta riktig kenyansk mat samtidigt som det var en utmaning att äta varm mat med händerna. Efter maten satt vi kvar inomhus och vilade och lyssnade på berättelser och myter om olika naturfolk och deras spirituella traditioner i Kenya.

I slutet av dagen tog vi en promenad i byn och efter det fick vi möjlighet att se delar av en chriscträning ledd av Willber. Träningen började med en lek med följd av ett samtal om hiv/aids och efter det spelade barnen fotboll. Det var häftigt och inspirerande att se hur stort CHRISC är och vilken självklar del organisationen har fått i byn Gimba.

För mig personligen har besöket hos Willber och hans familj var en av de mest betydelsefulla dagarna på denna resa. Jag har fått se en helt annan värld i förhållande till den som jag själv lever hemma i Sverige. Jag har länge vetat hur snett fördelat jordens resurser är men idag har jag verkligen fått uppleva det. Det har fått mig att börja fundera på hur jag i min vardag kan göra världen till en bättre plats att leva på.

Varma hälsningar från Voi i Kenya / Elin

En annorlunda födelsedag i Kenya

Födelsedagen infinner sig som bekant varje år och för det mesta ser den relativt likadan ut år efter år. Denna födelsedag stod dock ut lite från de andra. Den här dagen var vi på Voi stadium där vi tillsammans med CHRISC Voi skulle anordna en fotbollsturnering. Vi var där som funktionärer. På morgonen hade Patrick, som är värd på Scripture Mission i Voi, överraskat med toast och på kvällen efter middagen fick jag en fin kaka av gruppen:) Senare på kvällen efter kvällsmötet satt jag kvar och snackade med några och märkte inte att rummet tömts på folk. När jag sedan gick ut för att gå till Mancave (som vi kallade killarnas hus) överraskades jag av den övriga gruppen som stod ute på gården och var beredda att fira mig på Kenyanskt vis. Jag blev dränkt av en hink med skitit vatten för att sedan sköljas av med rent. Det var uppfriskande speciellt med tanke på att vi inte hade något varmvatten. Helt klart en tradition väl värd att ta med hem till Sverige. 

/Emanuel

Träningen som går som på räls

Man har en bild av hur det går till på en fotbollsträning. Men som vi lärt oss här i Afrika är saker sällan som man tror och blir sällan som se ska. Strax utanför Voi centrum bor det människor i lerhus och plåtskjul, där finns också en fotbollsplan alldeles bredvid tågspåret där laget CHRISC Voi tränar. Vi kommer dit och de spelar match, några av oss är med och spelar medan jag och Justein sitter kvar på tågspåret med väskorna och tittar på. Ja, vi sitter på tågspåret. Planen är väldigt lång men väldigt smal och betsår av röd jord och några gräsplättar, på sidan av planen är ett dike de spelar över. Inkasten sker från andra sidan diket. Målen består av två trästolpar och av de som spelar har ungefär hälften skor. Man tror att man behöver så mycket men här såg vi verkligen tydligt att de knappt behöver någonting förutom en boll för att kunna spela och träna fotboll flera gånger i veckan. Och saken är den att när jag tittar på dessa unga killar ser de inte mindre lyckliga ut än vad mina kompisar gör när vi spelar fotboll på den fina planen i Vasaparken i Stockholm varje vecka. Självklart skulle man gärna vilja se till att varenda unge fick sig ett par fotbollsskor, men det är också härligt att se att det inte hindrar dem från att spela att de inte har skor. CHRISC-träningarna är en glädje för dem, det är någonstans de får vara en betydelsefull del av laget och de ger dem något att göra istället för att bara driva omkring. De får känna samhörighet och gemenskap och lära sig samarbeta samtidigt som de utvecklas på personligt plan.

 

Träningarna samlar dessutom andra barn som bor i byn, som kommer och tittar och hejar och ser upp till dessa fotbollsspelare. Deras lokala fotbollstjärnor. Medan vi sitter på tågspåret tar vi bilder tillsammans med barnen och de tycker det är så kul att få posera framför kameran och sedan titta på bilderna tillsammans. Vi har snart ett tjugotal barn runt omkring oss, plötligt säger någon ”Train, train!” och alla ställer sig upp och aktar sig från spåret för ett tåg kommer! När tåget passerat sätter vi oss på spåret igen som om inget har hänt. // Anna