Då rullar vi hemåt...

Med Nadine vid gaspedalen rullar KRIK-bilen hemåt efter en go dag igår med ledare och konfirmander där vi till mesta del pratade om hur livet och efterföljelse till Jesus kan ta sig uttryck i vardagen - oavsett vad den innehåller. För min del som elitsatsande innebandyspelare, där man ibland ställs inför situationer där idrottskultur och mina kristna värderingar frontalkrockar.

Oj, så jag gillar temat och oj så jag uppskattar att vara i ett skönt team med hög grad av uppmuntran och support och där alla har utrymmet att ge sitt bidrag och på det sätt som passar för var och en. 

Bella och Olle höll en sanslöst bra predikan på kvällsmötet igår, vi hade panelsamtal och lite ytterligare undervisning och givetvis en del aktivitetspass. Vi hade även med oss Fanny, Fredrik och Johan från KRIK Ängelholm. Riktigt nice med andra ord!

Nu ser jag framemot att komma hem till Uppsala igen efter en helvecka på västkusten...

Tidig morgon.

Fick lämna Göteborg tidigt i morse för att ta mig till Halmstad och konfa-partay på Gullbrannagården.
KRIK-kostymen på och nu inväntar jag bara taxi-Bella-och-Olle och passar på att njuta av morgonsol, morgonkaffe och morgoncroissant. Morgon helt enkelt.

Lite tyst...

I veckan har jag varit iväg med skolan och bland annat haft tystretreat. Välbehövligt att få pausa livet i övrigt en stund och bara ha tid med Gud och få vila i hans närhet. 

Tycker det har häftig effekt på mig, för visst märker jag skillnad i närvarande både i samtalet och relationen med Gud, men även i hur jag uppfattar och uppmärksammar min omgivning. Lite samma upplevelse som det jag skrivit om här.
Oj, vad jag tycker det är viktigt att ge Gud utrymme att forma livet och ibland är det det här som behövs.

Japp...

Jag tycker inte alls om Japp egentligen... men av någon anledning så blir jag alltid så extremt sugen på det i Bistron på SJ...
Efteråt funderar jag dock på samma sak varje gång; 'varför köpte jag en Japp? Jag tycker ju inte om den!'

Är påväg till västkusten en vecka för utbildningsdagar med skolan och spännande KRIK-uppdrag.

En tom bloggvecka...

... men väldigt mastig i övrigt.
Ibland så kör ju bara livet ihop sig. Det här har varit en sån vecka här. Och eftersom jag verkar vara en ganska hel människa där kroppen, känslorna och tankarna hänger ihop, även om känslorna ofta verkar leka sitt eget liv så blir det lätt lite överdramatiskt...

Jag önskar så att jag var bättre på att hålla saker som är sanna för sanna oavsett om känslorna är med eller inte... t.ex. att Gud är med även när det inte känns så...

En god vän till mig uttryckt det så bra tycker jag:

Och så kommer de där dagarna när jag kastar en blick över axeln och bara ser ett par fotspår. Och just där och då kan jag inte avgöra om det är mina egna eller Guds.

Har du också såna dagar ibland?

Guldkant på helgen.

Vilken helg det här har varit alltså!
Guldjubel i Västerås och Falun i Lördags efter SM-finalerna i innebandy.
Norrlandsderbyt i SM-finalen i Ishockey är igång... Och icke att förglömma; Upplands damjuniorer (känner mig stolt) och Stockholms herrjuniorer tog hem guldet i distriktslags-SM för 17åringar... Innebandy så klart.

Har vart många pling i mobilen här under det att jag haft det nice med vänner som är mer än guld värda! Men som jag nästan glömmer gå igång på lika mycket som de där rafflande finalerna...

Premiär.

Blev en tidig morgon idag. Premiärspelade match imorse. Träningsmatch. Förlust. Inte stabilt på något sätt. Surandet börjar lägga sig. Det är ju ändå så roligt.
Känner att jag börjar hitta hem på innermittfältet.

Inser dock att söndagen kommer att gå åt till återhämtning. Jag är som inte riktigt van med de här långa intervallerna. I innebandy är det ju typ en minuts intensitet och sedan vila 1-2 minuter innan nästa - jag har helt glömt hur man gör när man ska vara aktiv med varierande intensitet i 90 minuter!
Därför ska jag nu ta hand om min krampande mage. Grattis!

Ha en fin söndag!

Torrt värre...

Ni har tur som inte träffar mig regelbundet för tillfället. Jag är så extremt skoltrött och gnäller alldeles förmycket på att jag har så mycket läsning.
Men trött är jag.
Så vid vetskapen av, eller efter ett antal sidors läsning per dag så finns det inget i mig som vill eller orkar plocka fram Bibeln och  l ä s a!

Men, oavsett så vill jag och tycker det är viktigt att låta Guds ord och tilltal få utrymme i mitt liv dagligen. Och kanske speciellt när det inte är så inspirerande i övrigt...

I vanliga fall uppskattar jag det där med att bläddra i en faktisk bok som dessutom är rätt personlig på nått vis - men just nu går det bara inte! Så istället har jag god hjälp av att lyssna på när någon annan läser (även om det ibland känns som att det är Bamse jag får uppläst - beroende på inläsare...).

En annan sak som hjälper mig i såna här opepp-perioder är att läsa tillsammans med andra. T.ex i hemgruppen eller med min ny-kristna vän som är helt på det! Vilket inte kan annat än inspirera.

Vad gör du när det känns torrt med bibelläsningen? 

Med annorlunda ställningstaganden.

Vi skrattade lite när vi såg vårt sängbord på hotellrummet en bortamatch!

Har du haft, eller har svårt att få ihop det kristna livet med idrottandet? Eller kanske sliter med utmaningen att stå upp för tron och att du lever i relation med Gud i ett sammanhang där du står ganska själv med övertygelser och värderingar? 

Du är inte ensam!

För mig har det faktiskt inte varit ett så stort problem när jag idrottat utan har för det mesta mött en väldig respekt för min tro och övertygelse. Vilket jag inte kan vara annat än tacksam inför.

Faktiskt så får jag oftare försvara mina ställningstaganden och val inför människor som är bekännande Kristna t.ex. i frågor som rör alkohol, att vänta med att ligga med varandra till man är gift, homovigslar i kyrkans regi och sådana saker... Bland mina vänner i laget så får jag oftare nyfikna frågor om livet, Jesus och Gud, bön och tungotal och får tid och utrymme att ge min syn på saker och ting utifrån min kristna syn på tillvaron. Kanske för att det är naturligt när man tillbringar så otroligt mycket tid tillsammans att man delar även de områdena i nära relationer?

Antagligen har tryggheten i tron till stor del berott på att jag haft kristna vänner och en församling i ryggen som uppmuntrat och stöttat mitt idrottande. Och jag har heller aldrig behövt välja - vilket gör så ont i mig när jag hör andra som blivit tvingade till - utan snarare fått hjälp med att hitta andra sätt att kunna vara en aktiv del i församlingen samtidigt som jag haft den tid som idrottandet kräver. 

Men visst är det en utmaning till varje nytt sammanhang man kommer att välja att vara öppen med sin tro, och där det kanske även innebär att utmana normer och kulturer som finns i det sammanhanget som inte stämmer överens med hur jag vill behandla människor eller hur jag vill prata... men samtidigt så tror jag att det är ett val man gör.

...min erfarenhet är att det som är smärtsamt till en början i att vara annorlunda i ett senare stadie vänds till förtroende och  respekt. Känns det värt det? Jag tycker det är värt det.

Hör gärna av dig om du sliter med detta.

Grattis FBC!

Ni får ursäkta mig med tanke på att vi har hjärtat på olika ställen när det kommer till lag i den här organisationen.

Men jag är väldigt glad. 

Igår blev det nämligen klart att mitt f.d. lag gick upp i eliten efter att under de senaste åren bara varit hårsmånen ifrån. Stooort grattis tjejerna!!

Och de gör det med, vad jag tror är, det yngsta laget som som haft chansen. Imponerande.

Privat område.

Är rätt dålig på det där med fasta. När jag tränade som mest var inte matfasta något alternativ för mig, och i den kyrka jag vuxit upp har sällan fasta varit något man pratat om utan snarare hållit det för sig själv... antagligen med Jesu ord i Matteus kapitel 6 versarna 16-18 som grund: 
"När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."

Eftersom jag inte känt att det varit naturligt att prata med andra om fastan, om alternativa sätt, hur de får det att fungera i sina egna liv, eller varför man ens ska fasta - vilket man verkar ska; Jesus säger ju liksom "När ni fastar...", så har det snarare blivit att jag med lite dåligt samvete hoppat över den detaljen i min relation med Gud.

Men på senare tid har jag nästan lite avundsjukt lyssnat till hur fastan fungerar i andras liv - för det finns faktiskt de som pratar om det som för mig hamnat i någon "privat fåra" av livet och tron... människor som jag vet inte gör det för att visa sig extra duktiga - vilket jag uppfattar att Jesu poäng i matteus-versarna ovan handlar om - utan utifrån ett naturligt sätt att leva det kristna livet i gemenskap med andra och där man hjälper varandra med de sakerna som är svåra att få till...

Så under fasteperioden nu innan påsk tog jag några stapplande steg i att upptäcka den här praktiken i det kristna livet; att avstå från något som tar mycket av min tid och uppmärksamhet i vardagen och ge Gud det utrymme istället.
Min fasta bestod av att ta en paus från Bloglovin'. Jag läser en hel massa bloggar av allt mellan himmel och jord - och ersatte den tiden med mer eller mindre kvalitativ tid med Gud.

Mitt automatiska in-klickande gick ganska fort över, och faktiskt så tyckte jag det kändes som en allt för lätt utmaning #fröken-tävlingsmänniska.
Men vad hände nu när jag gick in på min blogglista efter fastetidens slut?
Jo, helt plötsligt så börjar jag fundera på vad det är för bloggar jag läser, vad jag dagligen stoppar i mig av information och fick rensa bort en hel massa som jag så tydligt märkte inte har en positiv effekt på mig.

Är tacksam till Gud för nya perspektiv som även får justera - om än en liten del av min vardag - som antagligen haft mer påverkan än jag trott. Så tack Gud!

Jag ber om ursäkt för ett alldeles förlångt inlägg i textmassa...