Idag var det, som oftast en tävling tillbaka till skolan, idag jagandes av fantasimonster: "Spring, de kommer äta upp oss". Hela hjorden av barn smattrar förbi... det blir tyst igen när de kommer runt nästa hörn.
...Tills jag hör några ensamma, något tyngre steg mot asfalten... ensamt flyendes från monstren...
Jag stannade upp i mitt och log lite för mig själv. Klassiskt! Men sedan slog det mig: Tänk att när vi tävlar och hela tiden strävar om att vara först och bäst i allt möjligt i livet, så kommer det alltid finns någon som blir sist. Som av olika anledningar inte hinner med, som aldrig får en chans att tävla om de första platserna och kanske rent av blir uppäten av "fantasimonstren" som så lätt hinner ikapp oss när vi är ensamma...
... så tänkte jag på Markus evangelium kapitel 10 vers 42-45, där Jesus säger till sina lärjungar att stå för och leva ut andra värden:
”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”Skulle jag göra avkall på min egen position långt fram i ledet (om jag nu skulle vara och är där) och sjunka bak och springa tillsammans med den som är sist och göra allt för att underlätta så den kan fullfölja sitt lopp och gå i mål före mig?
Jesus, förlåt för när jag brister i de utmaningar som det är att följa dig och hjälp mig att bli mer som du är.
