För en del av mina vänner så är det här en uppslitande och jobbig vecka, då en av deras stora förebilder och ledare tar ett offentligt steg i en för dem väldigt annorlunda och främmande riktning...
För andra av mina vänner så är reaktionen snarare: "äntligen!" - även om de inte skulle säga det högt i respekt för sina medmänniskor och bröder och systrar i tron.
Och, visst kan man förstå förvirringen och att en hel mängd frågor dyker upp när man under en längre tid följt en ledare; lyssnat på hans undervisning, utmanats, irriterats, inspirerats och uppmuntrats, och mer eller mindre haft denna till hjälp för att forma livet och hur det ska levas i Jesu efterföljd...
För vad i den undervisningen är det nu som varit tokigt, behövs justerats och ja, kanske t.o.m förkastas?... Har det jag varit med och gett in i det här sammanhanget varit förgäves? På vilka områden bör jag också utvärdera och omforma min syn på vissa saker?
Jag tänker att det är en fullt normal, och också väldigt sund reaktion i en sådan situation. För när det gäller ledarskap så handlar det ju faktiskt om ett förtroende man gett till någon för att ha inflytande över sitt liv. Och det är ju ingen liten sak!
För en del blir en sån typ av kris djupare än för andra... Vilket inte heller är konstigt, för våra liv och vandringar har sett och ser olika ut. Och det är okej.
Men, utmaningen tror jag för många av oss ofta handlar om att inte stå själva när vi möter utmaningar i livet, utan vända oss till Gud med vår brottning, besvikelse och förvirring.
Och att våga ge människor i vår närhet förtroendet i iallafall. Människor som vi kan vara uppriktiga med, som orkar gå med - oavsett hur långdragen eller djup vår kris blir och som hjälper oss att hitta vägarna till efterföljelsen till Jesus igen så vi får fördjupas i den relationen som ger trygghet och tröst och är bestående i evighet.
