Så frustrerande.

Ett av det mest kvalitativa sätten jag och Gud umgås bara vi är på promenad, då jag inte är uppsplittrad med en massa annat.
Så på dagens promenad tänkte jag slå två flugor i en smäll och lämna tillbaka en lampa på IKEA och på vägen finns en hel del riktigt fina secondhand. Är på jakt efter både nytt soffbord och matbord.

Men så frustrerande! Istället för att ha den där sköna feelingen i Guds närhet och få uppleva Hans tilltal så hade jag en gnagande känsla på insidan som tog hela min uppmärksamhet... I kombination med bords-tankarna.
Till jag inser att det var just det som Gud hade på hjärtat den här förmiddagen! För ibland tenderar mitt inredningsintresse att ta överhand istället för att nöja mig med och vara glad och tacksam för det jag redan har. Att det finns ett värde i att vänta och längta och att det är något väldigt märkligt med vårt konsumtionshets!
Blev inga fler secondhands idag.

Har du nån gång upplevt hur det Gud välsignat dig med av intressen och förmågor har tagit överhanden så det sätt som det tar sig i uttryck inte längre behagar Gud?
Kanske du precis som jag är där idag. På vilket sätt ger du Gud utrymme att tala till dig om detta, och vilka steg behöver du i så fall ta för att få rätt på det igen?

Så där säger man bara inte!

Idag röt jag ifrån till en fördomsfull och smått främlingsfientlig tant när jag tillsammans med femtio andra stressade människor köade till ULs kundtjänst.
Man får göra sådant. Och jag tror man bör göra det oftare.
Särskilt om det finns ytterligare irriterade människor runt omkring som kan ha liknade icke-särskilt-medmänskliga tankar.
Usch. Väl på bussen kommer en tår.

Tack Gud att du älskar varenda människa precis lika mycket och ser till oss var och en. Och hjälp oss extra mycket att se på människor med annan bakgrund och annat sätt att fungera än oss själva på det sätt som du ser på dem. Likvärdiga, älskade och betydelsefulla.

Hang-up.

Jag är en sån där person med hutlöst höga krav på mig själv... som många gånger har varit till nytta för att nå goda prestationer, men betydligt oftare gjort att jag aldrig känner mig nöjd, och alltid kan pressa mig lite mer.
Bland annat så har det tagit sig i uttryck att jag alltid tränar på egenhand (bortsett från när jag tränat med laget så klart) eftersom jag alltid tycker jag håller för lågnivå och inte vill sinka någon annan, och för att undvika att få ytterligare press på mig - det räcker liksom med min egen.

Visst låter det som ett ganska knepigt och tråkigt beteende? Och kanske känner du igen dig?
Jag har iallafall insett att det inte kommer hålla i lägden och att jag vill annorlunda. Så för att hitta ett sunt och trevligt sätt att träna på så behöver jag bita i det sura äpplet och använda ambitionen till att skapa ett nytt förhållningssätt till prestation genom att utmana det jag tycker är jobbigt.
För ärligt talat så är det nog ganska få som överhuvudtaget bryr sig om hur bra flås jag har eller hur väl jag kan trycka ifrån i uppförsbackarna av de vänner jag skulle kunna träna tillsammans med...

Så här efter sommaren så har jag tänkt att jag ska ut och springa innan dagen på kontoret eller skolan drar igång. Jag bor nämligen i samma hus som kontoret. Och oj så bra det började! De första tre dagarna... sen började jag kompromissa lite och löpningen blev till powerwalks och promenader... så idag hade jag bestämt mig för att komma igång igen. Men usch så jobbigt det kändes.
Så när jag mötte en löp-redo Mattias Ottestig i dörren och han frågar om jag ska hänga med så tänker jag: aldrig i livet!... men samtidigt, tänk va skönt det skulle vara med lite draghjälp ändå... och på insidan startar någon typ av konflikt.
Så när jag hör mig själv säga: "okej!" efter en stunds övertalning så börjar prestationsångesten komma smygandes...

... tror ni jag behövde oroa mig? Icke, kommer hem glad och stolt... inte så mycket för att jag sprungit utan mer för att jag precis övervann en hämmande och tråkig hang-up. Grattis till mig!

Har du hang-ups som du skulle behöva utmana?

Hej igen.

Här har hösten dragit igång i ett rasande tempo. Och oj så jag gillart! Välkommen vardag! Road-trippar för tillfället ner till Mullsjö för uppstartsdagar med skolan och i övrigt har jag knappt hunnit morsa på KRIK-kontoret.
Mattias har hamnat på plats och här om veckan sa vi Ciao Bella och gratulerar Örebro till en superpärla!