30 november 2011
29 november 2011
Fler kanelbullar åt folket
Härom veckan åkta jag tåg mellan Karlstad och Stockholm. Det händer ganska ofta eftersom jag är uppvuxen i Uppsala och därmed har mina föräldrar där - vilka är trevliga att hälsa på. Jag tänkte bara berätta om hur denna tågresa blev väldigt speciell tack vare en kanelbulle.
Det var så att jag under veckan hade bakat kanelbullar och tänkte att det kunde vara smaskigt att ha med sig på tågresan. Istället för att ta med mig en bulle till mig själv, tog jag med mig två bullar - till mig själv. Väl på tåget blir jag sugen på dessa bullar och går för att hämta dem. När jag inser att jag tagit två bullar till mig själv känner jag mig lite dålig och tänker - Näe, jag ger en av mina bullar till min tåggranne.
Min tåggranne var en tjej som var några år äldre än jag. Vi hade inte sagt ett ord till varandra. Jag frågar henne om hon möjligtvis vill ha en av mina kanelbullar och hon tackar ja. Kanelbullen var äkta men ändå symbolisk på ett sätt eftersom det var samtalet som den ledde till som var det riktigt roliga. Vi pratade konstant i kanske 2.5 timme, dvs resten av resan. Det visade sig att även om var troende (!) och hon kunde dessutom sticka vantar.
Jag fick inte bara en ny tåg-vän under denna resa. Jag fick dessutom inspiration till att börja sticka vilket jag nu också har gjort under hösten (perfekta julklappar). Men allra mest insåg jag hur mycket det kan göra att dela med sig av något man själv har - bara för att det är trevligt och för att vi uppmanas och utmanas av Bibeln att vara givmilda och ge med glädje (2 Kor 9:7).
Fler kanelbullar åt folket!
/Elina
Det var så att jag under veckan hade bakat kanelbullar och tänkte att det kunde vara smaskigt att ha med sig på tågresan. Istället för att ta med mig en bulle till mig själv, tog jag med mig två bullar - till mig själv. Väl på tåget blir jag sugen på dessa bullar och går för att hämta dem. När jag inser att jag tagit två bullar till mig själv känner jag mig lite dålig och tänker - Näe, jag ger en av mina bullar till min tåggranne.
Min tåggranne var en tjej som var några år äldre än jag. Vi hade inte sagt ett ord till varandra. Jag frågar henne om hon möjligtvis vill ha en av mina kanelbullar och hon tackar ja. Kanelbullen var äkta men ändå symbolisk på ett sätt eftersom det var samtalet som den ledde till som var det riktigt roliga. Vi pratade konstant i kanske 2.5 timme, dvs resten av resan. Det visade sig att även om var troende (!) och hon kunde dessutom sticka vantar.
Jag fick inte bara en ny tåg-vän under denna resa. Jag fick dessutom inspiration till att börja sticka vilket jag nu också har gjort under hösten (perfekta julklappar). Men allra mest insåg jag hur mycket det kan göra att dela med sig av något man själv har - bara för att det är trevligt och för att vi uppmanas och utmanas av Bibeln att vara givmilda och ge med glädje (2 Kor 9:7).
Fler kanelbullar åt folket!
/Elina
24 november 2011
21 november 2011
10 november 2011
Allhelgonaläger 2011
Lägret blev otroligt lyckat med mycket glädje i både Gud och idrott. På Active ägnade vi oss bland annat åt att svettas tillsammans och "klämma och känna" på varandra genom olika samarbetsövningar. Vi spelade också basket, fotboll och innebandy och hade en andakt med lite fika till.
Nu kanske ni tror att det här var allt som hände - men nej! Där tar du fel. Det var nämligen så att avslutningsvis , på söndag morgon, var det dags för det KRIK-löp vi gemensamt i KRIK Karlstad anordnade till förmån för KRIK och BIAL (Barn I Alla Länder) och det missionsarbete som båda dessa står för. Till Guds ära sprang ett gäng glada tjejer och killar ihop ca 7500kr. Häftigt!
Något av det jag tyckte var roligast med lägret, förutom all undervisning, kvällsmöten och snacken kring matborden, var att jag tyckte att det märktes att ett år passerat för KRIKs räkning. Inte så att jag inte har åldrats (absolut inte), men namnet KRIK var mycket mer etablerat (till skillnad från mitt) bland de ungdomar som var på årets läger, jämfört med de som var på förra årets läger. Detta är ett levande bevis för att KRIKs satsningar verkligen märks och syns. Folk blev medlemmar, köpte KRIK-kläder (någon innan han blev medlem), talade om att starta nya lokalavdelningar eller gå med i någon av de redan befintliga. Det är roligt att se att KRIK väcker ett större och större engagemang hos allt fler människor och går famåt runtomkring i vårt avlånga land.
Troligtvis blir det ett läger för oss även nästa år och det taggar vi för redan nu!
7 november 2011
Bra Reportage Expressen!
Sportexpressen har börjat fatta att tro och idrott kan höra ihop och har i veckan gjort ett reportage med det uttalade kristna klubblaget Livets Ords IF. Jag har själv mycket goda relationer till vännera i LO och har varit o hållt i några träningar åt dom och försökt inspirera med det lilla jag kan. Jag är en av dom som är väldigt imponerad över att det går att bygga ett framgångsrikt tävlingslag (med allt var det innebär) på kristen grund.
Läs reportaget här: http://www.expressen.se/sport/1.2614022/livets-ords-if-ber-till-gud-fore-varje-match
Dagens flagga går till LOIF, även om min storebror Jonas blir 33 idag (en korsfästande ålder).
6 november 2011
Torsdags inlägg - Denna gång på en söndag!
Hej på er!
Detta blir mitt första bidrag till vår nya fräscha Krikblogg. Tyvärr har dels massor av plugg och massor av gött läger bidragit till att detta når etern för idag, söndag. Have mercy...
Jag heter Johan Andersson och har haft den stora förmånen att mer eller mindre varje onsdagskväll sedan tre år tillbaka ha lägenheten full av samtal, bön och sång tillsammans med människor som på många sätt delar ett liv som liknar mitt. Vår KRIK-grupp betyder oerhört mycket för mig!
Min bakgrund som kristen idrottare börjar tidigt. När jag som sex-/sjuåring får boken "Sportåret 1995" av mina föräldrar känner jag mitt i läsningen att det tar tag inom mig. (Visst är det märkligt hur man kommer ihåg vissa tidiga minnen från sin barndom? Det är så mycket som är helt svart, och sedan dessa så tydliga bilder - som det vore igår.) Där står det om trestegshopparen Jonathan Edwards och det som grep mig var avsnittet om hans tro! Det stod (eller står, jag har boken kvar än idag) att Jonathan varit kristen sedan barnsben och att hans pappa var pastor. Jag som liten unge blev helt till mig över faktumet att en av världens bästa idrottare hade en pappa som var pastor - Precis som jag! Sedan den dagen var jag trestegshoppare och spenderade varje ledig stund ute på vår gräsmatta hoppandes tre, gradvis längre och längre, hopp ner i den lilla 1x1 meter sandlådan som var gömd under en lucka i altanen. Varje hopp skrevs upp och det var ett ständigt jagande av personliga rekord och jag misstänker att jag lekte att jag var Jonathan som slog världsrekord, någon gång var jag även svenske längdhopperskan Erica Johansson...
Jag växte alltså upp i ett kristet hem. Min pappa är pastor och min mamma missionärsbarn uppvuxen i Burundi, ett litet men mycket vackert land i centrala Afrika. Man kan lugnt säga att jag så att säga fått min tro med "modersmjölken". Det gav mig en oerhört nära barnatro som sedan dess gradvis "vuxit" och utvecklats på olika sätt.
Idrotten blev "arenan" efter kyrkan som jag på många sätt växt upp inom. När min pappa slutade som pastor och vi bytte församling blev det väldigt svårt för mig att känna att jag passade in igen. Jag behöll dock min tro och min relation med Jesus utvecklades vidare, när jag var 15 år beslutade jag att döpa mig. Som 16 åring valde jag att flytta till Karlstad och börja friidrottsgymnasiet. Ursprungligen är jag från Upplands Väsby norr om Stockholm och det blev en stor omställning för mig. Det innebar många saker som till exempel att ansvar som städning, tvättning, matlagning osv blev en vardag. Bland annat innebar också flytten att det var höjdhoppsträning på söndag morgon klockan 10.00. För mig fick detta konsekvensen att jag ännu mindre hittade hem i någon församling...
Så pågick det under min gymnasietid: träning, träning och tävling. Men under sommaren efter jag tagit studenten 2008 hade jag fått nog av livet som satsande idrottare. För att göra en lång historia kort så kände jag att min personlighet och min önskan att leva för Gud inte gick ihop med mitt idrottande. Jag var den typen som stängde in mig oerhört i mig själv för att hitta fokus och samla kraft. Jag gick på sätt och vis in i en roll där jag ständigt "pushade" mig framåt. För mig funkade inte detta, jag trivdes helt enkelt inte med den rollen. Jag hade länge burit på en längtan att min idrott kunde få betyda mer för andra människor - men jag kände mig inte på rätt plats. Många får ihop det här med elitsatsande idrott och ett helhjärtat kristet liv och jag blir så imponerad och inspirerad av det! Jag är helt övertygad om att det kan vara ett fantastiskt sätt att ära Gud på, men för mig blev det för svårt.
Jag valde istället att följa en dröm jag burit med mig sedan barnsben - Att bli tränare. Jag tänkte att jag kan använda all den tid och energi jag tidigare riktat på mig själ på andra istället. Jag antog rollen som tränare och gick in för den på samma sätt som jag tidigare gjort med mitt egna idrottande. Mitt livs bästa idrottsliga beslut var gjort...
Ungefär ett halvår senare på en släktträff kommer jag och min farbror in på kombinationen av idrott och tro som i takt med mitt idrottsliga ledarskap vuxit sig till en djup passion inom mig. Han berättade för mig om en kristen idrotts organisation som haft en lavinartad utveckling i Norge och nu kommit till Sverige. KRIK hette organisationen och han talade så varmt om den och nu, ett par år senare, sitter jag här och skriver en text att lägga upp på vår lokalavdelnings KRIK-blogg - Häftigt!
För mig har KRIK betytt oerhört. Men inte framför allt tack vare fantastiska läger, event och ledare. KRIK betyder mycket i mitt liv tack vare budskapet som KRIK förmedlar. En relation med Jesus i och genom idrotten! I min erfarenhet är det få fenomen som griper människor så djupt och som har en sådan kraft till gemenskap som idrott och Jesus. Att kombinera dessa två är enkelt uttryck "Simply the best" för mig.
Min dröm och vilja är att kämpa för KRIKs fortsatte arbete med att växa och på så sätt sprida Jesu budskap inom idrottens svettiga lokaler. Jag önskar att färre och färre människor i dagens Sverige tvingas välja mellan kyrkan och träningen, såsom jag många gånger gjort.
Tack KRIK!
Tack, Tack, Tack Jesus!!!
Vi hörs!
/Johan
Hej på er!
Detta blir mitt första bidrag till vår nya fräscha Krikblogg. Tyvärr har dels massor av plugg och massor av gött läger bidragit till att detta når etern för idag, söndag. Have mercy...
Jag heter Johan Andersson och har haft den stora förmånen att mer eller mindre varje onsdagskväll sedan tre år tillbaka ha lägenheten full av samtal, bön och sång tillsammans med människor som på många sätt delar ett liv som liknar mitt. Vår KRIK-grupp betyder oerhört mycket för mig!
Min bakgrund som kristen idrottare börjar tidigt. När jag som sex-/sjuåring får boken "Sportåret 1995" av mina föräldrar känner jag mitt i läsningen att det tar tag inom mig. (Visst är det märkligt hur man kommer ihåg vissa tidiga minnen från sin barndom? Det är så mycket som är helt svart, och sedan dessa så tydliga bilder - som det vore igår.) Där står det om trestegshopparen Jonathan Edwards och det som grep mig var avsnittet om hans tro! Det stod (eller står, jag har boken kvar än idag) att Jonathan varit kristen sedan barnsben och att hans pappa var pastor. Jag som liten unge blev helt till mig över faktumet att en av världens bästa idrottare hade en pappa som var pastor - Precis som jag! Sedan den dagen var jag trestegshoppare och spenderade varje ledig stund ute på vår gräsmatta hoppandes tre, gradvis längre och längre, hopp ner i den lilla 1x1 meter sandlådan som var gömd under en lucka i altanen. Varje hopp skrevs upp och det var ett ständigt jagande av personliga rekord och jag misstänker att jag lekte att jag var Jonathan som slog världsrekord, någon gång var jag även svenske längdhopperskan Erica Johansson...
Jag växte alltså upp i ett kristet hem. Min pappa är pastor och min mamma missionärsbarn uppvuxen i Burundi, ett litet men mycket vackert land i centrala Afrika. Man kan lugnt säga att jag så att säga fått min tro med "modersmjölken". Det gav mig en oerhört nära barnatro som sedan dess gradvis "vuxit" och utvecklats på olika sätt.
Idrotten blev "arenan" efter kyrkan som jag på många sätt växt upp inom. När min pappa slutade som pastor och vi bytte församling blev det väldigt svårt för mig att känna att jag passade in igen. Jag behöll dock min tro och min relation med Jesus utvecklades vidare, när jag var 15 år beslutade jag att döpa mig. Som 16 åring valde jag att flytta till Karlstad och börja friidrottsgymnasiet. Ursprungligen är jag från Upplands Väsby norr om Stockholm och det blev en stor omställning för mig. Det innebar många saker som till exempel att ansvar som städning, tvättning, matlagning osv blev en vardag. Bland annat innebar också flytten att det var höjdhoppsträning på söndag morgon klockan 10.00. För mig fick detta konsekvensen att jag ännu mindre hittade hem i någon församling...
Så pågick det under min gymnasietid: träning, träning och tävling. Men under sommaren efter jag tagit studenten 2008 hade jag fått nog av livet som satsande idrottare. För att göra en lång historia kort så kände jag att min personlighet och min önskan att leva för Gud inte gick ihop med mitt idrottande. Jag var den typen som stängde in mig oerhört i mig själv för att hitta fokus och samla kraft. Jag gick på sätt och vis in i en roll där jag ständigt "pushade" mig framåt. För mig funkade inte detta, jag trivdes helt enkelt inte med den rollen. Jag hade länge burit på en längtan att min idrott kunde få betyda mer för andra människor - men jag kände mig inte på rätt plats. Många får ihop det här med elitsatsande idrott och ett helhjärtat kristet liv och jag blir så imponerad och inspirerad av det! Jag är helt övertygad om att det kan vara ett fantastiskt sätt att ära Gud på, men för mig blev det för svårt.
Jag valde istället att följa en dröm jag burit med mig sedan barnsben - Att bli tränare. Jag tänkte att jag kan använda all den tid och energi jag tidigare riktat på mig själ på andra istället. Jag antog rollen som tränare och gick in för den på samma sätt som jag tidigare gjort med mitt egna idrottande. Mitt livs bästa idrottsliga beslut var gjort...
Ungefär ett halvår senare på en släktträff kommer jag och min farbror in på kombinationen av idrott och tro som i takt med mitt idrottsliga ledarskap vuxit sig till en djup passion inom mig. Han berättade för mig om en kristen idrotts organisation som haft en lavinartad utveckling i Norge och nu kommit till Sverige. KRIK hette organisationen och han talade så varmt om den och nu, ett par år senare, sitter jag här och skriver en text att lägga upp på vår lokalavdelnings KRIK-blogg - Häftigt!
För mig har KRIK betytt oerhört. Men inte framför allt tack vare fantastiska läger, event och ledare. KRIK betyder mycket i mitt liv tack vare budskapet som KRIK förmedlar. En relation med Jesus i och genom idrotten! I min erfarenhet är det få fenomen som griper människor så djupt och som har en sådan kraft till gemenskap som idrott och Jesus. Att kombinera dessa två är enkelt uttryck "Simply the best" för mig.
Min dröm och vilja är att kämpa för KRIKs fortsatte arbete med att växa och på så sätt sprida Jesu budskap inom idrottens svettiga lokaler. Jag önskar att färre och färre människor i dagens Sverige tvingas välja mellan kyrkan och träningen, såsom jag många gånger gjort.
Tack KRIK!
Tack, Tack, Tack Jesus!!!
Vi hörs!
/Johan