Måndagsångest och målsättning.

Jag log när jag såg citatet ovan... kanske känner du igen dig inför en ny vecka?

Själv gillar jag måndagar! Ny vecka, nya möjligheter och en hel massa att göra... sån är jag! Jag har snarare fredagsångest ibland... tro det eller ej!

Den här veckan har jag satt upp några små mål för mig själv och en plan för att då dem, så här när inte längre OS är en del av vardagen. 
Tänker ibland på vilken nytta jag har av att vara idrottare, t.ex. när det gäller målsättning, vilket är en förutsättning för att utvecklas. 

Även om jag inte tänker livet riktigt så inrutat, och att de mål och längtor man går med spänner över så många fler områden och därför också blir mer långsiktiga, så är det väldigt bra när man ibland behöver få ordning på vanor och ovanor.

Målsättning

Det finns olika typer va målsättning, och inom idrottspsykologi, och kanske annan psykologi för den delen också så pratar man om att alla de här målen är viktiga, men i olika faser:  

Resultatmål: vilka kan vara väldigt motiverande i vissa lägen men som också kan skapa onödig press eftersom de ofta utelämnar omständigheter som man själv inte kan styra över...  

Prestationsmål: typ av mål som bara jag själv påverkar... 

Processmål: som kanske är den viktigaste typen av mål som ger en bredare bild och förklaring till de andra målen.

Fördelen med process- och prestationsmålen är att man lättare kan göra justeringar efter hand än vad du kan med ett resultatmål. Ett tips är att sätt fokus på prestationsmål och processmål så kommer resultatmålen på köpet!

Man brukar även prata om att mål ska vara SMARTA

S - Specifikt: målet ska vara tydligt och väldefinierat 

M - Mätbart: målet ska kunna mätas 

A - Accepterat av dig och din omgivning. Förankra det hos andra för att få hjälp att inte sätta för höga eller för låga mål för den delen också... 

R - Realistiskt: målet ska vara uppnåeligt, men inte utan ansträngning 

T - Tidsbestämt, ett mål måste alltid ha en deadline vilket skapar fokus.

Detta gör en utvärdering så mycket lättare så jag faktiskt vet om jag når de uppsatta målen så jag kan fira framgångar.

Så, på mornarna har jag tänkt titta på de mål jag satt upp för dagen. Lägga de i Guds hand och be om hans support för att nå dem, och innan jag lägger mig på kvällen utvärdera tillsammans med Gud hur det gått för mig under dagen med mina uppsatta mål. Då jag också har möjlighet att ta med utmaningar och erfarenheter till nästa dag. Och att göra det med Gud känns viktigt då det lätt korrigerar motivet och vilka mål som är bra och vilka som är mindre bra. Jag känner mig redan supermotiverad över den här veckan!

"It's not The Church of God that has a mission but the God of mission who has a Church."

Sitter på föreläsning med Stuart and Sian Murray...

lite support i böneformuleringen

Tänk att vi har en hel bönbok i bibeln! Jag tänker alltså på Psaltaren. Tar till den med jämna mellanrum när jag  inte riktigt vet hur eller vad jag ska be, typ så här som från Psaltaren 139:23-24:

"Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen."

Avdammat från arkivet:

Här om dagen kom jag och tänka på vid den här tiden för några år sedan när jag spelade med Ö-vik. Jag gick jag in i en ordentlig svacka spelmässigt i slutet av hösten. Tappade mark gentemot de som jag konkurrerade med om min position och hamnade i bästa fall på bänken, om jag inte fick sitta på läktaren.
Ju mer jag försökte att hitta tillbaka till mitt spel desto sämre gick det och självförtroendet gick i regel ner för varje träning. Fick jag lite kontakt och fast mark under fötterna så föll jag rakt igenom när det var dags för presentationen av laget inför match och jag inte var med på 3 femmor.
Veckorna gick fram till jul och med ett litet uppehåll över julhelgen så tyckte jag att jag började få det rätt igen i tanken. Jag skulle gå in och bara köra, släppa pressen och ha roligt.

Oj vilket bakslag det blev när vi kom tillbaka från julledighet och jag fick veta att jag skulle bli nedflyttad till utvecklingslaget för att få matchtid. Jag höll på att totalt gå under. Det lilla lilla jag byggt upp av självförtroende under uppehållet var som bortblåst. Jag började fundera på om jag ville fortsätta kämpa, och om jag någonsin skulle kunna ta mig tillbaka igen...

Trots knappt något i motivationsbanken bestämde jag mig för att hänga i, och iallafall ge det en chans.

Väl där fick jag massor av förtroende. Förtroende som jag aldrig tidigare fått och så mycket matchtid jag orkade. Efter hand började pressen och låsningarna släppa, även de träningar jag tränade med mitt eget lag. Men oavsett hur bra det gick för mig i utvecklingslaget hade jag nog tappat gisten helt om det inte hade funnits en väg tillbaka igen till där jag ville vara. En väg som jag själv hade svårt att se och våga tro på. Men som mina tränare såg, och visade efterhand de såg hur jag växte.

Om än smärtsam så var den tillbakagången väldigt betydelsefull. Bara några veckor senare var jag tillbaka igen i laget. Jag fick fortsätta slita för min plats. Men med en helt annan trygghet i att jag visste vad jag kunde och att jag hade förtroende från mina tränare och medspelare.

Räcker du också ut tungan när du är koncentrerad? ;)