Ju mer jag försökte att hitta tillbaka till mitt spel desto sämre gick det och självförtroendet gick i regel ner för varje träning. Fick jag lite kontakt och fast mark under fötterna så föll jag rakt igenom när det var dags för presentationen av laget inför match och jag inte var med på 3 femmor.
Veckorna gick fram till jul och med ett litet uppehåll över julhelgen så tyckte jag att jag började få det rätt igen i tanken. Jag skulle gå in och bara köra, släppa pressen och ha roligt.
Oj vilket bakslag det blev när vi kom tillbaka från julledighet och jag fick veta att jag skulle bli nedflyttad till utvecklingslaget för att få matchtid. Jag höll på att totalt gå under. Det lilla lilla jag byggt upp av självförtroende under uppehållet var som bortblåst. Jag började fundera på om jag ville fortsätta kämpa, och om jag någonsin skulle kunna ta mig tillbaka igen...
Trots knappt något i motivationsbanken bestämde jag mig för att hänga i, och iallafall ge det en chans.
Väl där fick jag massor av förtroende. Förtroende som jag aldrig tidigare fått och så mycket matchtid jag orkade. Efter hand började pressen och låsningarna släppa, även de träningar jag tränade med mitt eget lag. Men oavsett hur bra det gick för mig i utvecklingslaget hade jag nog tappat gisten helt om det inte hade funnits en väg tillbaka igen till där jag ville vara. En väg som jag själv hade svårt att se och våga tro på. Men som mina tränare såg, och visade efterhand de såg hur jag växte.
Om än smärtsam så var den tillbakagången väldigt betydelsefull. Bara några veckor senare var jag tillbaka igen i laget. Jag fick fortsätta slita för min plats. Men med en helt annan trygghet i att jag visste vad jag kunde och att jag hade förtroende från mina tränare och medspelare.
 |
Räcker du också ut tungan när du är koncentrerad? ;)
|
