Good job!

På min 'långturs runda' finns en sån perfekt liten backe som jag inte kan hålla mig ifrån att rycka uppför.
Perfekt start och mål vid två lyktstolpar.
Så idag, som vanligt laddandes hela raksträcka innan och pang! Startskottet går (fortfarande livlig fantasi) och jag pressar upp för backen. Musklerna i benen jublar och den där härliga känslan av puls i hela kroppen.

Vid målgången står ett äldre engelskt par. Så när jag rusar in i mål får jag en dunk i ryggen: "Ehy, Good Job!!", peppar mannen.
Jag ler och tackar och skuttar vidare. Fortfarande leendes. För jag gillar människor som är sådär härligt sociala och involverar sig i andras tillvaro.

Tjejgym.

Det finns en tjejavdelning på gymmet där jag tränar... bortsett från att det bara är tjejer som tränar där finns även en del indikationer i övrigt...

När frågorna blir många...

För en del av mina vänner så är det här en uppslitande och jobbig vecka, då en av deras stora förebilder och ledare tar ett offentligt steg i en för dem väldigt annorlunda och främmande riktning...
För andra av mina vänner så är reaktionen snarare: "äntligen!" - även om de inte skulle säga det högt i respekt för sina medmänniskor och bröder och systrar i tron.

Och, visst kan man förstå förvirringen och att en hel mängd frågor dyker upp när man under en längre tid följt en ledare; lyssnat på hans undervisning, utmanats, irriterats, inspirerats och uppmuntrats, och mer eller mindre haft denna till hjälp för att forma livet och hur det ska levas i Jesu efterföljd...
För vad i den undervisningen är det nu som varit tokigt, behövs justerats och ja, kanske t.o.m förkastas?... Har det jag varit med och gett in i det här sammanhanget varit förgäves? På vilka områden bör jag också utvärdera och omforma min syn på vissa saker?

Jag tänker att det är en fullt normal, och också väldigt sund reaktion i en sådan situation. För när det gäller ledarskap så handlar det ju faktiskt om ett förtroende man gett till någon för att ha inflytande över sitt liv. Och det är ju ingen liten sak!

För en del blir en sån typ av kris djupare än för andra... Vilket inte heller är konstigt, för våra liv och vandringar har sett och ser olika ut. Och det är okej.

Men, utmaningen tror jag för många av oss ofta handlar om att inte stå själva när vi möter utmaningar i livet, utan vända oss till Gud med vår brottning, besvikelse och förvirring.
Och att våga ge människor i vår närhet förtroendet i iallafall. Människor som vi kan vara uppriktiga med, som orkar gå med - oavsett hur långdragen eller djup vår kris blir och som hjälper oss att hitta vägarna till efterföljelsen till Jesus igen så vi får fördjupas i den relationen som ger trygghet och tröst och är bestående i evighet.

Smattrande och utmananden steg mot asfalten.

På måndagar har vi barn i huset, och jag kan höra dem väl när de springer i korridoren utanför min dörr, ett ögonblickstystnad när de rundar hörnet och sedan fullfart igen förbi min balkong. Det är härligt, och livat!
Idag var det, som oftast en tävling tillbaka till skolan, idag jagandes av fantasimonster: "Spring, de kommer äta upp oss". Hela hjorden av barn smattrar förbi... det blir tyst igen när de kommer runt nästa hörn.
...Tills jag hör några ensamma, något tyngre steg mot asfalten... ensamt flyendes från monstren...

Jag stannade upp i mitt och log lite för mig själv. Klassiskt! Men sedan slog det mig: Tänk att när vi tävlar och hela tiden strävar om att vara först och bäst i allt möjligt i livet, så kommer det alltid finns någon som blir sist. Som av olika anledningar inte hinner med, som aldrig får en chans att tävla om de första platserna och kanske rent av blir uppäten av "fantasimonstren" som så lätt hinner ikapp oss när vi är ensamma...

... så tänkte jag på Markus evangelium kapitel 10 vers 42-45, där Jesus säger till sina lärjungar att stå för och leva ut andra värden:

”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Skulle jag göra avkall på min egen position långt fram i ledet (om jag nu skulle vara och är där) och sjunka bak och springa tillsammans med den som är sist och göra allt för att underlätta så den kan fullfölja sitt lopp och gå i mål före mig?

Jesus, förlåt för när jag brister i de utmaningar som det är att följa dig och hjälp mig att bli mer som du är.