lite support i böneformuleringen

Tänk att vi har en hel bönbok i bibeln! Jag tänker alltså på Psaltaren. Tar till den med jämna mellanrum när jag  inte riktigt vet hur eller vad jag ska be, typ så här som från Psaltaren 139:23-24:

"Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen."

Avdammat från arkivet:

Här om dagen kom jag och tänka på vid den här tiden för några år sedan när jag spelade med Ö-vik. Jag gick jag in i en ordentlig svacka spelmässigt i slutet av hösten. Tappade mark gentemot de som jag konkurrerade med om min position och hamnade i bästa fall på bänken, om jag inte fick sitta på läktaren.
Ju mer jag försökte att hitta tillbaka till mitt spel desto sämre gick det och självförtroendet gick i regel ner för varje träning. Fick jag lite kontakt och fast mark under fötterna så föll jag rakt igenom när det var dags för presentationen av laget inför match och jag inte var med på 3 femmor.
Veckorna gick fram till jul och med ett litet uppehåll över julhelgen så tyckte jag att jag började få det rätt igen i tanken. Jag skulle gå in och bara köra, släppa pressen och ha roligt.

Oj vilket bakslag det blev när vi kom tillbaka från julledighet och jag fick veta att jag skulle bli nedflyttad till utvecklingslaget för att få matchtid. Jag höll på att totalt gå under. Det lilla lilla jag byggt upp av självförtroende under uppehållet var som bortblåst. Jag började fundera på om jag ville fortsätta kämpa, och om jag någonsin skulle kunna ta mig tillbaka igen...

Trots knappt något i motivationsbanken bestämde jag mig för att hänga i, och iallafall ge det en chans.

Väl där fick jag massor av förtroende. Förtroende som jag aldrig tidigare fått och så mycket matchtid jag orkade. Efter hand började pressen och låsningarna släppa, även de träningar jag tränade med mitt eget lag. Men oavsett hur bra det gick för mig i utvecklingslaget hade jag nog tappat gisten helt om det inte hade funnits en väg tillbaka igen till där jag ville vara. En väg som jag själv hade svårt att se och våga tro på. Men som mina tränare såg, och visade efterhand de såg hur jag växte.

Om än smärtsam så var den tillbakagången väldigt betydelsefull. Bara några veckor senare var jag tillbaka igen i laget. Jag fick fortsätta slita för min plats. Men med en helt annan trygghet i att jag visste vad jag kunde och att jag hade förtroende från mina tränare och medspelare.

Räcker du också ut tungan när du är koncentrerad? ;)

Ett mål iallafall.

Jag har gjort en viktigt insikt! Jag kommer nog aldrig leva ett särskilt lugnt och tillrättalagt liv... det ligger som inte riktigt för mig. Jag gillar ju att ha många bollar i luften och hålla ett högt tempo.

Så istället för att ändra personlighet, vilket hade känts som ett allt för stort och svårt projekt - och knappast önskvärt, så är ett av mina mål det här året är att hitta sätt att inte bli så uppstressad när jag har förmycket att göra.
Inte tappa goda rutiner av t.ex. träning och kvalitetstid med Gud - som jag egentligen vet är nödvändigt för att klara av stress och stora utmaningar - även när det är mycket på agendan.

Så nu t.ex. när jag är mitt upp i kursavslut och det är mycket i skolan som ska in innan deadline så försöker jag ta det med ro. Ta särskild tid att fundera på det jag läser om tillsammans med Gud, och vad det får för konsekvenser för mitt eget liv, samtidigt som jag skriver arbetena. Och se till att planera in träningstid och sätta larm på mobilen så jag inte missar det... Och än så länge har det definitivt lugnande effekt och känns som en bra förutsättning för goda vanor som håller i längden.

Jag hoppas bara jag kommer ihåg det imorgon också... kanske får sätta en påminnelse på mobilen...