Vad hände med rutinerna?

Tappar du också rutinerna på sommaren?? Det här med att blogga har som helt bara fallit ur mitt vardagliga görande!

Och visst finns det en risk att goda rutiner faller bort eller får lägre prioritet när dagarna ser annorlunda ut och dygnstiderna inte riktigt är som vanligt.
För mig har somrarna alltid varit en utmaning när det gäller tiden tillsammans med Gud. Jag har alltid skyhöga ambitioner för att avsätta massor med tid för bön och bibelläsning innan, men när den nya vardagen kommer igång är det som att annat fyller upp det utrymmet utan problem.

Den här sommaren började i ett allt för slitet tillstånd, så jag ska erkänna att rutinen med höga ambitioner för nya rutiner måste även den fallit bort.
Men i bilen påväg till en vän så kommer jag att tänka på en annan av mina vänner här. Tanken slår mig att hon kanske skulle kunna hjälpa mig med det jag inte alltid orkar så mycket av själv just nu.

Så vi bestämde att vi ska ses ibland och hjälpa varandra att be.
Bra va?! Det är kanon vill jag lova!

Mitt hetaste sommartips: hitta en böne-/läsa bibeln-/prata tro-kompis, eller vad nu din utmaning är när vardagen inte ser ut som vanligt.

Den där Gud.

Ibland funderar jag på hur Gud fungerar egentligen..

Som många andra så har jag inte haft lätt att få permanent boende i Uppsala, utan har fått hattat runt nästan varje termin. Obs, det har alltid (...eller oftast...) löst sig så där helt makalöst bra, och har aldrig varit bostadslös. Men visst sliter det på att packa upp och ned och inte riktigt känna sig hemma... Så nu har min bön och önskan varit; permanent boende. (vilket är en utmaning även för Gud i Uppsala... eller...)

Så jag och Sune ber speciellt för detta en dag på kontoret och så sticker Hanna in huvudet och förklarar att hon inte ska ha en lägenhet hon blivit erbjuden och att hon nämnt att jag är i behov. Så några snabba telefonsamtal och mess, tummhållande på alla tummar vi kan hålla och bön, bön, bön.
Jag var helt förbluffad! Kan man verkligen få bönesvar så fort?? Utan att behöva slita hål på knäna för det? Det måste finnas en hake...

... och visst gjorde det de... Fanns andra intresserade också och skulle få vänta några dagar på besked... som blev till en vecka...
Så mycket oro och stress alltså (tror mer än innan jag ens hade något på gång)... Till jag bara häromdagen då det gick över någon typ av gräns och jag bara var tvungen att lämna det till Gud och vila i och lita på att Gud även (denna gång) har detta i sin hand.
Dagen efter fick jag besked: jag fick lägenheten.

Och återigen är det som att Gud vill lära mig något och bara: varför oroar du dig för så mycket...

Den enda rytm jag har i kroppen.

I fredags så var jag hos några vänner, musikaliska sådana och fick frågan om jag spelar något. Jag svarade "Mest innebandy, fotboll emellanåt..."

Varje år så tar jag ett träningsuppehåll från mitten av april till slutet av maj och promenerar mest istället eller tar någon lugn löptur någon gång när andan faller på. Det är som att innebandysäsongen fortfarande sitter kvar i kroppen!
Nu är motivationen på topp igen (jag var av den sorten som gillade försäsongsträningen ute i spåret!) och kroppen har vilat upp sig efter en hård säsong... eller förresten så har jag ju inte kört så hårt... men kroppen har fått vilat i alla fall, och är nu redo för att ladda för nästa... eller ja, inte säsong då ra men, ja... ni fattar...

Proffsdrömmen.

Jag har aldrig varit något stort fan av Idol eller liknade program på TV... men Proffsdrömmen! Riktigt roligt.

Annars så pluggar jag, pluggar och pluggar, njuter av sol och umgås med vänner, och pluggar... när jag inte pluggar så tänker jag på allt jag borde plugga... usch, jag ser framemot sommarledigt snart... även om det blir en del plugg även då...